Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid framåt, och i det stora hela nådde lanthushållningens utveckling ej längre
under medeltiden.
SAMHÄLLSKLASSER. Redan före erövringen av romerskt område hade
inom de germanska stammarna enskilda personer och ätter höjt sig över de
övriga av de frie odalsmännens klass och bildat en adels- eller stormannaklass.
Denna ståndsskillnad ökades allt mer genom den med erövringarna följande
utdelningen av jordförläningar och ändrade tillika karaktär, dels därigenom
att jordförläningarna även användes som ersättning för civil tjänst vid
furstens hov och statens förvaltning, dels därigenom att även de fria
jordägarna blevo allt mer beroende av länsherrarna (sid. 105).
Den nya aristokratien fick i första hand makt och inflytande i Neustrien,
där det merovingiska konungarikets tyngdpunkt låg, och där konungen från
början hade sina mesta jordegendomar, men i den mån konungamakten
under den karolingiska tiden gjorde sig gällande även i Austrasien och dess
jordbesittningar och förvaltningsväsen där ökades, gick utvecklingen där i
samma riktning.
Inom de särskilda landskapen (Gaue) stod konungens representant,
gaugreven i spetsen för förvaltningen och i viss mån för rättskipningen. På tinget
företräddes visserligen folket av nämnden (Schöffen), och häradets
förtroendeman (Schultheiss, thunginus eller centenarius) förde där ordet, men
utvecklingen ledde till att nämnden utsågs av de kungliga tjänstemännen
och schultheiss blev en under gaugreven lydande tjänsteman, varför han
också kallades centgreve eller vicarius. (Inama). För övrigt inskränktes
folkets rätt att dömas vid landskapstinget, i det att det på de kungliga
godsen svarade inför den kungliga fiskaltjänstemannen, varför ägare av jord
under skattegodsen likasom hel- och halvfrie brukare å dessa i
rättshänseende betecknades som fiscalini. Likaså ingick kyrkans och de världsliga
stormännens domsrätt över sina underhavande i deras immunitet eller
oberoende av de kungliga ämbetsmännen (se sid. 106). Tvister mellan
jordherrens förvaltning och hans underlydande bönder liksom mellan dessa
avgjordes i regel av den förre vid gårdsrätten.
Även på samhällsangelägenheterna förlorade de gemene bönderna allt
mer sitt inflytande, vilket allt fick sitt uttryck i att de betecknades som
miniflidi (mindre jordägare) till skillnad från optimates (de förnäme). Det
skydd, som ätten och bondesamhället förr lämnat, försvann sålunda allt
mer och kunde ej jämföras med det, som vanns genom att giva sig och sin
egendom under kyrkan eller en storman. Mellan de frie bönderna och de
halvfrie uppkom under den karolingiska tiden en klass av mindre
berättigade frie jordägare, cotarii (husmän) eller dagwerdi (dagsverkare), vilka
innehade en lägenhet, bildad genom utbrytning från odal- eller godsjorden.
Innehavet av dylik lägenhet medförde icke annan rätt till delaktighet i byns
ägor än till bete och virkesfång å dennas allmänning.[1] Även omtalas
»hospites» (gäster), främmande folk, som fått sig upplåten jord på herregården[2]
samt accolœ eller nybyggare på annans mark.[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
