Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyrkogods. Även kyrkan var stor jordägare, dels genom de
jordbesittningar, som tilldelades henne vid nya erövringar eller eljes av konungen
eller av enskilde, vilka genom sådana gåvor till kyrkan eller kloster sökte
trygga sin eviga salighet. Det skydd, kyrkan kunde bereda sina
underlydande, föranledde också mången jordägare att till kyrkan eller kloster
överlämna jordegendom för att sedan bruka den som skattskyldig underhavande.
Sedan Carl den store år 779 förordnat kyrktionde som en allmän
pålaga, frilöste många adelsmän sina gods från denna genom att till kyrkan
överlämna vissa underlydande gårdar, varvid godsägaren vanligen höll sig
skadeslös genom att öka de återstående underhavandes tjänsteplikt.
Över kyrkans gods inom stiftet hade biskopen tillsyn med en fogde
(advocatus) som biträde, bilken handhade förvaltningen och den med
immuniteten följande rättsskipningen. Klostergårdarna stodo på samma sätt
under tillsyn av abboten med hjälp av en fogde. Jordbruket sköttes å
huvudgårdarna liksom vid de kungliga godsen med tjänstfolk och underhavande
tjänstepliktiga brukare under befäl av en major, varför huvudgården i
förhållande till de underlydande plägade kallas Meierhof eller Frohnhof. Bland
kyrkans underlydande gods märkas precaria (»bönegods») så kallade,
därför att upplåtelsen grundade sig på en böneskrift (epistola precaria), vari
en fri man anhöll få övertaga brukningen av en gård på vissa villkor, varvid
precarie-brevet gällde som kontrakt. Detta var den vanliga form, varunder
en person, som skänkte jordegendom till kyrkan, förbehöll sig att få
behålla densamma till brukning. Småningom blev vanligt, att kalla även
vanliga upplåtelser av kyrkojord mot avgäld (usus fructus) för precarie.[1]
Gods tillhöriga eller förlänta åt enskilda ägare, bestodo liksom de
föregående vanligen av en huvudgård (villa dominica) och beneficialgodset av
underlydande gårdar, som innehades av frie, halvfrie eller ofrie brukare.
Förvaltningen var också enahanda. Godsförvaltaren kallades vanligen major.
Det var särdeles i Neustrien vanligt, att godset var upplåtet åt denne mot
avgäld. Likaså funnos vanliga arrendegårdar.
Antalet räntepersedlar omfattade olika åkerbruksprodukter och kreatur,
höns, ägg, vävnader, huggen ved, takspån m. m., ja det förekom t. o. m.,
att underhavande brukare voro skyldiga att från sina gårdar föra gödsel till
herrgårdens åkrar.[2]
Hälftenbruk förekom i synnerhet i Gallien men även i de tyska länderna.
För att vidmakthålla reda i de ofta talrika och mycket spridda
underlydande gårdarnas skyldigheter och rättigheter gent emot jordherrarna
höllos (åtminstone från 8:e århundradet) bysyner (Dorfweisungen), vid vilka
dessa inbördes förpliktelser liksom användningen av allmänningen
genomgingos, val av samfällighetens förtroendemän förrättades o. s. v.
I samma syfte upplades också jordeböcker. Början härtill skedde, då
under Karloman och Pipin kyrkogods indrogos till staten, varvid
upprättades beskrivning å dessa, och sedan fortsattes därmed, i det att Carl
den store lät upprätta noggranna beskrivningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
