Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utägorna voro byns allmänning, vilkens avkastning tillgodogjordes ge
mensamt. Byns kreatur betades i regel tillsammans under tillsyn av en
byherde, men den, som hade ett kreatursantal, som räknades som hel hjord
(minst 7 hästar, 12 kor, 40 svin, 80 får), fick låta sina djur vallas för sig av
en enskild herde. Större gårdar hade också egna betesmarker.
Ur byns skog ägde byamännen hämta virke och brännved till husbehov,
varvid de ägde att i förväg med ett års giltighet genom bleckning förbehålla
sig de träd de önskade.[1] De gamla lagarna[2] omtala också enskilda skogar
och betesmarker, vilka tillhörde kronan, kyrkan, kloster eller enskildas större
gods.
Äganderätten till samfälligheternas skogar hade dock i allmänhet redan
under det frankiska rikets tid övergått till jordherren, så att böndernas rätt
till del i dess avkastning ansågs grundad på deras ställning som jordherrens
underlydande.[3] Nybyggare på allmänningen hade ej samma rätt som ägarna
av de gamla hemmanen till byns jord utan hade att betala avgifter för såväl
åker som bete och skog.[4]
Till skillnad från byns allmänning, som tillhörde dennas ägoområde,
betecknades de utom detta liggande obebyggda områdena som die gemeine
Mark. Denna hade till stor del redan vid landets besittningstagande blivit
kronans egendom eller då eller senare tilldelats stormän eller kyrkan. Skogarna
inom dylika områden voro till stor del fridlysta »bannskogar» och hade sin
förnämsta betydelse som jaktmarker men lämnade även inkomster genom
avgifter för bete och skogsfång. Andra delar av dessa områden ansågos
tillhöra häradet eller grevskapet och började redan tidigt att uppdelas till
häradsallmänningar. Ännu andra delar, vilka särskilt betecknades som
Marken, tillhörde s. k. Markgenossenschaften, vilka utgjordes av omgivande
orters jordägare eller tillhörde jordherren men disponerades av
underlydande bönder.[5] Dessa innehavare beslöto om deras förvaltning på s. k.
Märkerdinge (Holzdinge, Markgerichte) under ledning av en Holzgraf.
Dylika samfälligheter anses kvarleva i nutidens alpallmänningar.
I Frieslands marsktrakter hade också försvaret mot havets inbrott skapat
ett band mellan delägarna i samfälligheterna, i det att alla jordägarna
voro skyldiga att deltaga i byggandet och underhållet av skyddsvallarna:
»Wer nicht will deichen (= bygga vall) muss weichen» sade ett
gammalt talesätt. Den, som vägrade att deltaga i dessa arbeten, hade därmed
förlorat rätten till sin jord, vilken övergick till den, som med vissa
formaliteter åtog sig detta arbete. Även marskängarnas odling synes hava varit en
gemensam angelägenhet, för vilken delägarna bildade ett slags samfällighet.[6]
Den på släktskap grundade samfällighet, som tillämpats vid
besittningstagandet av landet och sedan vid jordens brukning, bibehöll sig i det
väsentliga under hela medeltiden och skyddades genom vissa bestämmelser i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
