Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagarna likasom genom bydelägarnas motstånd mot inträngande av obehöriga
och mot lossande av de band, som sammanhöllo bysamhället. Ett skydd
mot jordegendomens övergång i främmande händer var lagarnas
stadgande om bördsrätt, d. v. s. företrädesrätt för släktingar i viss ordning efter
skyldskap att övertaga arvejord, då ägaren ville avhända sig densamma.[1]
Likaså var den i vissa lagar förekommande inskränkningen i arvsrätten till
manliga avkomlingar eller företräde för dessa (L. sal. LIX. 5, thuring. XXVI,
ripuar. LVI. 4), ett hinder mot att egendomen gick ur släkten genom gifte.
Dessa bestämmelser som endast gällde arvejord (terra salica) äro försvunna
ur den yngre lagstiftningen. Hos friserna voro däremot jordegendomarna
obegränsat delbara, gingo i arv på både mans- och kvinnolinjen och fingo
fritt försäljas.
Till skydd mot inträngande av främmande i bysamfälligheten fanns även
förbud för medlem av denna, att låta en främmande slå sig ned på hans
jord. Först om en dylik bosättning oklandrat fortgått i 12 månader, var den
nykomne berättigad till delaktighet i samfälligheten.
Å andra sidan funnos dock också stadganden om rätt till fritt förfogande
över arvejord. Så t. ex. både i alemannernas och bajrarnas lagar om rätt
för fri man att avhända sig jord till förmån för kyrkan.[2] De inskränkande
bestämmelsernas helgd minskades för övrigt genom att konungamakten i
allt större utsträckning beviljade undantag från de gamla reglerna om ättens
bestämmanderätt över arvejord. Den romerska rättsuppfattningen om
individuell ägande- och förfoganderätt över inägojord vann allt mer insteg, och
redan i 6:e—7:e århundradena kunde jordegendomen fritt delas vid
arvskifte.[3]
Framför allt bröts samfälligheternas slutenhet genom att konungen,
kyrkan och stormän förvärvade andelar i byarna och överlämnade jorden åt
brukare, samt utövade ett övermäktigt inflytande på avgörandet av byns
angelägenheter, varvid de egenmäktigt förbisågo hävdvunna och lagstadgade
regler beträffande förfoganderätten över jord m. m. Den på släktskap
grundade sammanhållningen mellan bydelägarna gjorde sig allt mindre gällande,
och i stället trädde de mäktiga jordherrarnas överherrskap och i viss mån
på grannskap beroende rättigheter och skyldigheter (vicin-rätt).
SKIFTE. Då kyrkan eller enskilda jordägare förvärvat delar av
bysamfälligheten, började de småningom att samla sina spridda ägolotter till större,
lättare brukbara egendomar genom ägobyten och ägors utbrytning ur
samfälligheten. Ett bevis på Carl den stores målmedvetna och vidsynta
ledning av den ekonomiska utvecklingen är föreskriften i capitularia, att
dylika ägobyten borde vara ändamålsenliga för egendomens förvaltning och
brukning eller i motsatt fall gå åter. Dylik arrondering av egendomarna och
frigöring från alla med samfälligheten följande band sträckte sig i
allmänhet blott till huvudgården, under det att underlydande gårdar och deras ägor
fortfarande merendels lågo vitt spridda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
