Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elsass och Schwaben samt i angränsande alptrakter. Råg odlades under
äldre tid huvudsakligen i rikets norra sand- och mossjordstrakter, men sedan
allmännare. Som vårsäd odlades mest korn och på magrare jord havre,
risp- och kolvhirs.
På åkern odlades vidare rovor (napus), åkerbönor, ärter såväl grå som
gula (Pisum mauriscum), kikärt (i Aqvitanien), linser, lin och hampa.
Linodlingen hade redan vid den saliska lagens uppteckning (antagligen omkring
500 e. Kr.) nått stor omfattning, ty i denna lag omtalas om stöld av vagnslass
därav. På Carl den stores tid gav den upphov till en stor
vävnadsindustri i Flandern och Friesland, vilken även bearbetade ull.
Ängarna voro uppenbarligen av rätt stor betydelse. Såväl enskilda
jordägare som byar röjde sådana, företrädesvis i fuktiga marker, dalgångar och
i skogar. Det är också vanligt i urkunder från 8:e årh. och senare, att de
till en gård hörande ängarna särskilt nämnas men ej åkerarealen, antagligen
emedan den senare var en självfallen, men de förra en genom sin tillkomst
anmärkningsvärd del av gården.
TRÄDGÅRDSODLINGEN spred sig från Aqvitanien, som i vin- och
köksväxtodling hade tävlat med Italien under den romerska tiden, samt från
romerska kolonier över övriga delar av riket. Förtjänsten härav tillkommer
främst de andliga, vilka från Italien medförde både intresse för och
kunskap i dylik odling. I varje kloster fanns en med blommor och buskar prydd
klostergård samt frukt-, köksväxt- och läkeväxtodling.
Även vid slotten och borgarna anlades alltmera allmänt trädgårdar, i
vilka man skilde mellan fruktträdgården, örtagården och »blomsterängen >.
Dessa anläggningar följde i allmänhet den gamla romerska, rektangulära
planen.
I rikets norra delar blevo framför allt omgivningarna kring Carl den
stores residensstad Aachen samt Belgien och Rhenlandet berömda för
sin vin-, frukt- och övriga trädgårdsodling. I andra rummet förtjänar
nämnas en framstående köksväxtodling kring Erfurt, Wurzburg, Bamberg,
Eich-städt samt överhuvud taget Neckar-, Inn- och Donaudalen.[1]
Carl den store var en nitisk främjare av trädgårdsskötseln. Hans
capitularia innehålla en mängd föreskrifter i detta ämne och omtala ett
sjuttiotal trädgårdsväxter, som borde odlas, varav dock en del passade blott
i rikets södra delar. Av dem, vars slag kan bestämmas må nämnas: Röva,
kålrot (rapa caulus), rättika (radix), morot, beta, palsternacka, selleri,
pepparrot (Raphanus?, Nasturtium?), cikoria (Intuba). Ärter, linser, bond- och
trädgårdsbönor. Gurkor, melon (pepo) och pumpor (Cucurbita). Kål
(caulis). Sallad, målla (adripia), blitum, libsticka, Eruca, vattenkrasse
(sisymbrium), kardoner. Vit-, röd-, schalotten- och purjolök, gräslök (»brittla» =
brittisk lök). Kummin, svartkummin (git = Nigella), fänkol, anis, körvel
(Cerefolium), senap, dill, persilja, koriander, dragon, kyndel, mynta,
kattmynta (Nepeta), åbrodd, vinruta, salvia och bokharaklöver. Vallmo och
raps till oljeberedning. Av läkeväxter: kolokvint, rosmarin, althæa, renfana,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
