Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
loppört (Pulegium), sävenbom, havslök (Scilla), betonika, Dictamnus, ammi
(mot ofruktsamhet), vattenklöver (febrifuga = Menyanthes). Vejde till
färgberedning. Kardbenedikt för behandling av vävnader. Prydnadsväxter:
lilja, ros, Gladiolus, Malva. Av fruktträd anbefallde Carl den store till
odling: äpple (15 sorter), päron, plommon, körsbär (flera sorter), rönn,
mispel, kastanje, persika, hassel, mandel, mullbär, fikon och valnöt.
Vinodlingen hade redan under romaretiden införts i Rhenlandet och från
Pannonien spritt sig efter Donaudalen in i Bajern. Om den stora betydelse,
den vunnit redan i början av medeltiden, tala de stränga bestämmelser till
vinbergens skydd, som finnas i de saliska (XXVIII) och bajerska (XIII: 12)
lagarna. Vinodlingen spred sig med klostren, vilka med iver sökte förvärva
för densamma lämpliga, soliga sluttningar. Även Carl den store ivrade
för vins odling och beredning på hans domäner.
Humleodlingen, som senare kommit att få stor betydelse för Tyskland,
grundlades under denna period. Det är ovisst, om odlad humle infördes
från slaverna eller den inhemska vilda humlen togs i odling; odlingen
omtalas tidigast i frankiska urkunder från 8:e och i andra tyska från 9:e
århundradet men torde icke under denna period ännu hava nått någon större
omfattning.
HUSDJURSSKÖTSELN. Den i allmänhet rika tillgången på betesmark,
även där man övergick till att använda åkern till uteslutande sädesodling,
gjorde, att stort antal kreatur kunde hållas under sommarhalvåret,
åtminstone där ej allmänningsskogen minskades genom avskiljande av större delar
av densamma till enskild ägo. Djuren släpptes så tidigt som möjligt på
våren på stubbåkern och ängen, och sedan dessa inhägnats för sådden och
höväxten, betades på allmänningen, i regel under tillsyn av byherden
(sid. 126). Efter slåttern öppnades ängarna och efter sädesskörden åkrarna
för betesdjuren.
Vinterfodret var i regel otillräckligt för att skydda djuren för svält, och
bestod av hö, halm och lövfoder. Endast hästarna å kungs- och herrgårdar
torde hava fått havre som tillskott.
Hästaveln blev till följd av det kyrkliga förbudet mot förtärandet av
hästkött och än mer då böndernas tjänstgöring i rytteriet upphörde, hos de
mindre jordbrukarna inskränkt till vad förpliktelsen till jordherren tvang till.
Hästen användes nämligen föga som dragdjur, och aveln blev
huvudsakligen konungens och de stora jordherrarnas sak.
På kronans och stormännens huvudgårdar bedrevs däremot fortfarande
en mer eller mindre omfattande hästavel för att fylla behovet av ridhästar
för nöje, jakt och krigstjänst. De kyrkliga godsens skyldighet att lämna
hästar till härväsendet liksom deras eget behov av sådana för ritt,
varu-forsling m. m. fylldes huvudsakligen genom de underlydande brukarna
pålagd skyldighet att uppföda hästar. Vid många kyrkliga huvudgårdar
saknades därför hästar alldeles.[1]
Carl den store ägnade synnerlig omvårdnad åt hästaveln och
underhöll åtskilliga stuterier under överledning av marskalken. Vid de kungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
