Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stuterierna brukade finnas 3—4 beskällare med ett tjugutal ston för varje.
Även många av stormännen drevo en omfattande hästuppfödning, för
vilken vidsträckta betesmarker förbehöllos.
Om hästarnas slag i de olika landsdelarna saknas uppgifter, men givetvis
gav övergången till riddaretidens tunga rytteri det tunga frisiska och
flandriska slaget företräde.
Åsnor, vilka finnas omtalade redan i burgundernas lag (fr. 5:e årh.),
användes som lastdjur i rikets sydgalliska delar.
Nötkreaturen hade sin betydelse huvudsakligen som drag- och slaktdjur,
mindre som mjölkdjur, varför antalet oxar ofta var större än av kor. En
full gårdsbesättning utgjordes enligt de frankiska och alemanniska lagarna
av 12 kor och 1 tjur, men vid gemensam tjurhållning kunde hållas 1 tjur
för 3 besättningar.
På Carl den stores kungsgårdar stodo nötkreaturen under tillsyn av
en sonischalk. Kornas antal var ofta mindre än hästarnas, men i Capitularia
upptogs även smör och ost bland de produkter, som borde beredas å
kungsgårdarna.
Om böndernas nötboskapsskötsel är föga känt, men då de underhavande
voro skyldiga att utföra brukningen av huvudgårdens jord med egna
dragare och tillika ost och smör ofta ingingo i dem åliggande naturaprestationer,
är självfallet, att deras nötkreaturshållning måste hava varit jämförelsevis
omfattande.
Fåren fyllde genom sin ull, mjölk, som användes till ost, samt köttet
viktiga behov i hushållningen, och särskilt som slaktdjur hade de stor betydelse,
i det att de lill följd av sin ringa storlek passade att fylla det tillfälliga
köttbehovet under den varma årstiden.
Att döma efter antalet djur, som räknades i en besättning, 80 får mot
12 kor och 40 svin, överträffade fårens antal vida övriga husdjurs, särdeles
i de norra landsdelarna.
På Carl den stores gods höllos fårhjordar på ända till flera hundra
djur och baggarna på en särskild gård, vilket visar, att konungens omsorg
sträckte sig även till avelns förbättring.
Getter voro också allmänna såväl på konungens, adelns och kyrkans
huvudgårdar som hos bönderna men i regel i mindre antal än fåren, och
hade betydelse genom sina skinn, som användes till kläder, samt mjölken och
köttet.
Svin. Fläsk och ister voro högt skattade födoämnen, särskilt värdefulla
till följd av lättheten att bevara dem länge. Vid höstslakten bereddes en
mängd korv för vinterförrådet, under det att skinkor och ister till större
delen bevarades till sommaren. Till gödning kastrerades galtgrisarna.[1]
Svinen fingo söka sin mesta föda utomhus, och särskilt gav ollonbetet
möjlighet till en god och billig gödning till höstslakten, varför och
landslagarna innehöllo noggranna bestämmelser därom.[2]
Av smådjur omtala landslagarna höns, gäss, ankor, tranor, svanor och bin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
