Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetslönetaxa. Förbud mot utförsel av lantmannaprodukter ur riket var
också alltjämt gällande. Det betryck, vari bönderna råkat under
godsherrarna, lindrades dock i åtskilliga avseenden. Så är redan omtalat, hurusom de
senares handhavande av rättskipningen inskränktes (sid. 136), deras
fordringar på avgifter och arbete av de underhavande inskränktes till vad som
grundade sig på laglig rätt och de till lag upphöjda coutumes samt
rätten till väg- och broavgifter förbands med skyldigheten att underhålla dessa
samfärdsmedel. Likaså reglerades i flera avseenden betesrätten (vaine
pâture), vilken var en förutsättning för såväl böndernas som i synnerhet
husmäns möjlighet att hålla kreatur. Sålunda förordnade konung Filip III
angående betesrätt på inägor, att varje kommun skulle äga att bestämma
dag för dennas början och slut. Allmänningsbetet hade kommit att anses
som en länsherrens tillhörighet och dess begagnande vara ett av honom gjort
medgivande. Då länsherrarnas rättigheter i andra avseenden inskränktes,
visade sig en benägenhet att ej vidare lämna detta medgivande. De härigenom
framkallade stridigheterna undanröjdes genom en förordning av Ludvig
XI, att betesmarkerna skulle skiftas mellan godsägaren och bönderna, så att
vardera parten fick sina skilda områden till fritt begagnande, — en
bestämmelse som anses hava bidragit att framkalla den omfattande nyodling, som
ägde rum från denna tid.
Det vanliga var liksom under den karolingiska tiden, att jordherren hade
endast en mindre sätesgård (indominicatiim) under eget bruk, under det att
övriga gårdar av hans ägovälde voro upplåtna till brukare. I spetsen för
godsförvaltningen stod en maire (major), vilken ofta innehade huvudgården
som tjänsteboställe. Vid hans sida stod i allmänhet under periodens senare
del en av godsherren bland bönderna vald nämnd, vilken tillsammans med
nämnden blev godsets, kommunens, domstol och administrativa myndighet.[1]
En form för upplåtelse var förläning (fief). Denna innebar i allmänhet
huvudsakligen skyldighet för vasallen att utgöra viss tjänsteplikt men ej
någon avsevärd avgäld. Förläningarna hade i regel blivit ärftliga, och länet
betraktades som brukarens egendom, vilken han också ägde rätt att avyttra,
varvid han hade att erlägga en rekognitionsavgift. År 1275 sanktionerades
det redan förekommande överlåtandet av länsgods till oadliga, varvid med
innhavet därav skulle följa skyldigheten att till länsherren erlägga en
fastställt avgift, franc-fief.
Även förekom, att en länsherre medgav allmän rätt åt en vasall att avyttra
läns-egendom mot viss avgift för varje följande överlåtelse, vilket sedan
förblev ett å egendomen vilande servitut.
Den mesta av godsens jord var upplåten åt brukare mot avgäld och
personliga tjänsteskyldigheter. Den skyldighet, att till godsherren avgiva vissa
naturaprodukter, vilka tidigare utgjorde den huvudsakliga avgälden, såsom
spannmål, ost, smör, ägg, slakt, lin, vävnader m. m., utbyttes allt mer mot
endast kontant avgäld, vilket betingades därav, att sätesgårdens jordbruk
förbättrades, så att det kunde lämna allt för jordherrens hushåll behövligt,
särdeles då han vistades en stor del av året vid hovet. Småningom ersattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
