Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ett kloster på det villkor, att han kvarstod i sin herres tjänst men var
kyrkans eller klostrets egendom.[1]
ÅKERBRUKET. Treskiftesbruket förhärskade på slättlandet, särdeles i
den norra delen av riket, under det att i södern, där vin- och olivodlingen
allt mer blev jordbrukets huvudsak, brukningssättet av åkern var mindre
regelbundet och vanligen fritt från bestämd växtföljd.
I den norra delen av riket användes den grova kärrplogen, charrue (sid.
130), vanligen dragen av 8 oxar, varför flera smågårdar förenade sig om en
plog, där ej bearbetningen skedde för hand med hacka. I de sydligare
landsdelarna var detta senare det förhärskande, och i övrigt brukades där det
gamla årdret, araire, med vågrät sula. Harvar omtalas föga.
Gödslingen synes i allmänhet varit försummad. Undantag i detta
avseende gjorde dock de norra landskapen. I arrendekontrakt i Normandie plägade
intagas skyldighet för brukaren att gödsla och märgla.[2] Största vikt fästes
vid fårens spillning. »Fåren hållas för gödslingen, nötkreaturen för
plöjningen», heter det i ett medeltida klosterarkiv.[3]
Svedjebruk, varom bestämmelser förekommit redan i de gamla lagarna,
fortsattes, i större omfattning företrädesvis i bergiga trakter, där en
fullständig uppodling till åker mötte större svårigheter (jfr sid. 129). I gamla
ägoförteckningar upptagas talrika svedjeland (exartum, exarteria), men
därmed torde ha avsetts ej blott svedjeland med periodiskt svedje- och
skott-skogsbruk (silvœ exartœ eller recrebitœ) utan även varaktiga åkrar, som
upptagits genom bränning.
De vanliga åkergrödorna voro desamma som under det frankiska rikets
tid (sid. 130), nämligen vete, råg, korn, havre, blandsäd, hirs, lin, hampa,
rovor, kål, röd- och vitlök samt åkerbönor. Mot slutet av medeltiden omtalas
även bovete.
TRÄDGÅRDSODLING vann alltjämt ökad spridning, och klostren i hela
landet verkade som centralhärdar för densamma. Man skilde mellan
grönsaksträdgård (hortus, clausus) och fruktträdgård (gardignus, pomerium,
vircarium). Dessutom omtalas viridarium, vars särskilda betydelse är oviss.
Största omfattning hade trädgårdsodlingen i södern; i de norra delarna
odlades mycket äpplen för beredning av cider, vilken dryck under 14:e
århundradet här blev allt allmännare använd i stället för vin.[4]
Vinodlingen tog under början av medeltiden stort uppsving i södra delarna
av landet och spred sig senare ända upp i Bretagne, Normandie och Artois,
där den dock hade en svår medtävlare i fruktodling. Det var ock vanligt,
särskilt i de sydöstra landsdelarna, att vin- och fruktodling förekommo sida
vid sida, vardera på den jord som passade för densamma. Vid sidan om
vingårdarna hade man pilplanteringar (saliceta), för att skaffa stödkäppar,
där sådana ej stodo att få från närliggande skog. Pilplanteringarna användes
även till bete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
