Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkallade andliga för att efter klostergårdarnas exempel ordna deras
godsförvaltning.
Även städernas borgerskaps tillväxt i makt och rikedom hade ett
betydligt inflytande på lantbrukets utveckling. Städerna blevo inom sina
murar och befästningar ett stöd och en tillflyktsort för den omgivande
traktens lantbefolkning. »Städernas luft frigör», blev en rättsregel, enligt vilken
deras innevånare oavsett sin härkomst blevo frie, och med stöd härav drogos
ofrie lantbor till städerna till förfång för godsherrarna.
Vid sidan om handel och hantverk idkade flertalet av städernas borgare
även lantbruk, och städerna själva förvärvade jordegendom, som brukades av
bönder eller t. o. m. riddare som län mot jordränta och andra skyldigheter.
Med stadsbefolkningens tillväxt och stigande välmåga blevo städerna också
allt bättre avsättningsorter för den omgivande traktens lantbruksprodukter,
en fördel som dock motvägdes av tvånget att endast i staden avsätta dessa.
Härigenom och genom den rika tillgången på gödsel framkallades i städernas
närhet ett intensivare och mångsidigare lantbruk. Den ensidiga sädesodlingen
ersattes med ett blandat jordbruk med odling även av handels-, fabriks- och
trädgårdsväxter, såsom humle, krydd- och färgväxter och grönsaker samt
fröodling. Särskilt blev Thiiringen centrum för odlingen av och handeln med
färgväxter.
Denna utveckling av adelns, kyrkans och städernas växande makt samt
böndernas nedsjunkande i beroende, fattigdom och okunnighet fortskred
olika hastigt och långt i olika landsdelar. I Thiiringen och Schwaben blevo
bönderna redan tidigt undertryckta av den talrika adeln och ridderskapet.
I de vendiska länderna i rikets nordöstra delar, vilkas erövring fullbordades
under medeltiden, var jorden redan tidigare delad i gods med underlydande
livegne brukare, och här blev förhållandet oförändrat, när jordbesittningar
efter erövringen utdelades åt tyska vasaller. Däremot innehades den mesta
jorden i det gammalfrankiska området kring nedre Rhen ännu på 1300-talet
av frie bönder. Liknande var förhållandet i sachsarnas och frisernas
områden i norra Tyskland samt i de schweiziska, tyrolska, steyerska och
kärnt-niska alpländerna, över allt strävade emellertid furstarna och adeln att lägga
de »riksomedelbara» bönderna under sitt överherrskap. Historien om det
schweiziska edsförbundets uppkomst är ett exempel härpå och på böndernas
strävan att bevara sitt oberoende.
Under 14:e och 15:e århundradena ökades böndernas betryck allt mera,
och då jordherrarna förbjödo den delning av bondgårdarna, som fortgick
för att bereda den ökade lantbefolkningen tillgång till jord för odling,
skapades ett proletariat av jordlös men fortfarande underlydande allmoge.
Därjämte blev det vanligt, att jordherren sålde sin rätt till ränta av bönderna,
varigenom dessa blevo skattskyldiga under enskilda kapitalister.
Tidvis ljusnade dock utsikterna för bönderna. Sålunda medförde
korsfararnas behov av medel till sin och sina truppers utrustning ökat tillfälle
för deras livegne att köpa sig frihet och äganderätt till sin jord, liksom för
stadsborgare att köpa adelsgods, vartill kom den ökade fred och
rättssäkerhet för de försvarslösa bönderna, som blev en följd av en mängd oroligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
