Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Delaktigheten och nyttjanderätten i den samfälliga egendomen, som redan
tidigt mångenstädes stod i förhållande till delägarens andel, helt, halvt eller
annan del av ett hemman, blev mer olika i mån av hemmanens delning, och
särskilt fingo de kötter (husmän), vilkas antal var i ständig tillväxt, blott
mycket inskränkta rättigheter till bränsle och bete.
Ett i viss mån nytt slag av samfälligheter voro de småbyar, Weiler (av
villa?), vilka uppkommo i de allemanniska bergstrakterna i Schwaben, däri
inbegripet det nuvarande Schweiz’ tyska delar. De bestodo av några få
gårdar med inägor av om varandra blandade, men till de särskilda gårdarna
hörande åker- och ängsstycken och anses ha uppkommit av gamla
ensamgårdar (villæ), från vilka mark tid efter annan avskilts till nya gårdar.
Likaså voro de Gehöferschaften, som förekommo i bergstrakterna kring
Rhen och Mosel, nyare bildningar. De äro vid sidan av de gamla byalagen i
utmarken liggande samfälligheter, bestående dels av spridda, smärre
åkerstycken, som brukades i treskifte, mest till kål och annan trädgårdsodling,
och omfördelades vart 3:e, 6:e eller 9:e år, dels av ängar och dels till
större delen av mark, som brukades i periodiskt svedje- och skottskogsbruk
(sid. 129). Delägarna voro bönder i en eller flera byar, i vilka de oftast
bodde, varför dessa nya samfälligheter till stor del voro obebyggda. Då
andelarna i dem alltid voro belastade med avgifter till någon jordherre i
proportion till deras storlek, antages, att de uppkommit genom att jordherren
låtit sammanslutningar av bönder från orten uppodla jord på hans utmark
och sedan behålla nyodlingen med ärftlig besittningsrätt.
BEBYGGELSENS anordning bibehölls i stort sett oförändrad i de gamla
bygderna, men nya bygder tillkommo delvis av ny typ. Sålunda följdes den
holländska bytypen vid bebyggelsen av Elbemarschen (i det 11 :e
århundradet), i det ostfrisiska området (från det 12:e) liksom i den av biskopen av
Bremen år 1106 påbörjade anläggningen av mosskolonier i det bremiska landet.
Skyddsvallarnas anläggning och underhåll ålades här blott de gårdar, som
behövde skydd mot havet, Deichshufen, och högsta tillsynen häröver inom
ett större område utövades av en vallgreve (Deichsgraf). De nyss omtalade
Weiler-byarnas gårdar hade på tomtområdet oregelbundet samlade hus.
NYODLINGEN befordrades under förra delen av medeltiden genom
spannmålsprisens stegring och den ännu fria rätten för delägare i
samfällighet att odla på dennas allmänning. Inägorna ökades härigenom, utägor
(Bifang, Beunde) skapades, och fristående nybyggen (Einöde) uppkommo,
och på detta sätt var redan i 1200-talet den för odling lämpligaste marken i
södra och mellersta Tyskland uppodlad. Härefter inskränktes rätten att
odla, och blev med övergången av äganderätten till allmänningarna till
jord-herren beroende av dennes medgivande. Förbud mot odling å skog blevo
vanliga och voro vid medeltidens slut regel.
KOLONISATION av hela landsdelar genom från andra trakter överflyttat
folk började förekomma redan på 1100-talet. Det första dylika företaget
torde hava varit den år 1106 av biskopen i Bremen anordnade anläggningen
av mosskolonier. En vida större omfattning fick kolonisationen av de
erövrade slaviska gränslanden och fick där även en i viss mån annan karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
