Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där blott spridda vendiska byar funnos. Här uppstod en bygd av blandade
krono- och riddaregods samt bondbyar med gårdarna i rad efter bygatan
(jfr sid. 124),under det att de veridiska byarna (fig.48) voro samlade kring en
mittplats, mot vilken husen vände sina gavlar.[1] Varje gård hade sina inägor i
ett stycke. På grund av den rika tillgången på jord fick varje tysk gård minst
den för ett hemman (Hufe) normala åkervidden 30 morgen, och det dubbla,
som tillkom s. k. Königshufen, blev t. o. m. det vanliga. Det förra betecknades
som flämische, de senare som frankische Hufen. Byarna fingo själva välja
sina tjänstemän och de holländska kolonierna även egen rättsskipning, ja
t. o. m. slå egna mynt.
De vendiska böndernas gårdar fingo däremot blott 15 morgen åker, och
byarnas gamla ägofördelning lämnades i övrigt oförändrad, utom att den
förut brukliga årliga omfördelningen av åkern upphörde och varje åker
uppdelades mellan de olika gårdarna i tegskifte. De vendiska och preussiska
bönderna innehade sin jord blott på livstid och förblevo ofrie brukare med
obestämda skatter och tjänsteplikt.
Innebyggarna i det nykoloniserade landet fingo sålunda sins emellan
mycket olika villkor, avvikande även från de i de gamla tyska bygderna
gällande, och man skilde därför mellan tysk, flamsk och vendisk rätt.[2]
Nyorganisationen av landet skedde så sent, att landsherrens anspråk på
äganderätten till skogar och vatten redan vunnit allmänt erkännande, och
såväl nybyggare som vendiska bönder fingo därför rätt till virkesfång,
skogsbete och fiske endast mot avgift till markgreven, och allmänningskogar
undantogos i allmänhet ej. Även i övrigt gjorde sig den i Tyskland rådande
uppfattningen om de adliga godsägarnas ställning gent emot underhavande
bönder gällande även här, och i synnerhet den vendiska bondebefolkningen
men även den tyska, i den mån den sammansmälte med den förra, kom
småningom i en än mer undertryckt ställning än i många gamla tyska
bygder. Särskilt gällde detta underhavande under tyska ordens riddare, vilka
behandlade befolkningen i sina besittningar som underkuvade.
JORDEGENDOMARNA voro, såsom av det föregående framgår, i avseende
på sin rättsliga ställning och sina skyldigheter av åtskilliga slag.
Riksomedelbara gårdar och byar, d. v. s. sådana som omedelbart lydde
under kronan, funnos företrädesvis i Franken och Schwaben, däri inbegripet
det tyska Schweiz. Vanligen tillhörde dock de fria bönderna byar, i vilka
även funnos bönder, som voro skatte- och tjänstpliktiga under en länsherre,
eller där en sådan ägde en del av byns hemman. De bondgårdar, vars inne
havare bevarat full äganderätt, hade att utgöra en ränta (Freizins) till
landsherren men voro i övrigt så gott som fria från utskylder. Deras ägare åtnjöt
fulla medborgerliga rättigheter och var behörig att vara bisittare i
domstolsnämnden (Schöffen).
Länspliktiga gårdar innehades med olika grad av självständighet. Ärftliga
arrendegårdar, Erbpacht-, Erbzins- eller Schillingsgüter, vartill förra
förvaltare- och fogdegårdar (Meierhöfe, Vogtei-güter) hörde, voro upplåtna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
