Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den polis- och domaremyndighet, som tillhört immuniteten och plägat
utövas av godsförvaltaren, överlämnades, då denna befattning upphörde, åt
lokala tjänstemän (Schultheiss, Schultz, sid. 118), vartill en av ortens
jordägare vanligen utsågs. Detta ämbete blev småningom ärftligt. Avlöningen
utgjordes av 1/3 av inkomsten av rättsskipningen, under det att återstoden gick
till innehavaren av immunitetsrätten (sid. 106). Under det 13:e
århundradet blev också vanligt, att indrivningen av godsbönders avgifter genom s. k.
villicationsfördrag uppdrogs åt en på orten boende riddare mot viss andel
av inkomsten.[1]
Stiftens och klostrens godsförvaltning förestods vanligen av en amtmann,
vilken även utövade den med immuniteten följande rättsskipningen och till
sitt biträde hade tjänstemän (ministeriales) och bland dem för de särskilda
gårdarnas skötsel gårdsförvaltare (meier), vilken vanligen avlönades med
en från avgifter fri boställsgård. Meierbefattningen kom småningom att
bliva ärftlig. Bland klostrens underlydande funnos under medeltidens
senare del även länstagare av adligt stånd, baroner, vilka för sitt Baronen- eller
Rittergut icke hade annan skyldighet än att göra rytteritjänst för
klostergodset hos landsherren.
Kvarnarna med tillhörande ensamrätt till malning av godsets säd voro i
regel jordherrens egendom och sköttes av brukare, som därför åtnjöt samma
rätt som bydelägarna i samfällighetens inägor, bete och skogsfång.
Mainingen sköttes i äldre tid av var bonde för sig men senare mot tull av
mjölnaren, vilken då fick kvarnen på arrende. Rätt att uppföra och driva en
kvarn fordrade medgivande av myndigheterna, men stridigheter härom
föranledde uppkomsten av en kvarnrätt, enligt vilken en ny kvarn icke fick
anläggas inom 1 mils avstånd från en förutvarande.[2]
BYGGNADERNA fingo under medeltiden den form, som sedan förblivit
utmärkande för de särskilda bygderna.
Den frankiska och den snarliknande alemanniska byggnadstypen, som är
rådande i större delen av de gammaltyska landsdelarna, hade ett på en
omhägnad gård fritt liggande boningshus med ingången på långsidan. En
förstuga gick tvärs genom huset, och på dennas ena sida låg köket eller
vardagsstugan och innanför denna ofta ett sovrum, på den andra 2 kammare.
Eldstad fanns i köket och i förstugan med gemensam skorsten. Kreatursstall
och förrådsrum lågo vid smärre gårdar sammanbyggda med boningshuset
men vid större i särskilda hus. Byggnaderna voro oftast uppförda av
korsvirke med fyllningar av flätverk, tätade med påklenad lera, men stundom helt
av timmer. I bergstrakter hade huset ofta en murad undervåning
innehållande källare eller kreatursstall. Takresningen var hög, på gavlarna ofta
avsneddad till valmtak. Under den utskjutande takfoten var huset ofta
försett med gallerier. I Schweiz fanns ofta ett sådant även på gavlarna.
Den rätisk-alpina hustypen i de tyska alptrakterna, vilken anses
härstamma från den keltiska hustypen, hade ingången från gaveln, en längsgående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
