Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Britannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattningen om ättens rätt till jorden, vartill särskilt det av den romerska
rättsuppfattningen om individuell äganderätt påverkade prästerskapet skall
hava medverkat. Förläningar utdelades i äldre tid på livstid men blevo
senare ärftliga.
På detta sätt och genom fortgående utveckling av ståndsskillnaden
uppstodo genom börd, jordrikedom och inflytande skilda samhällsklasser. En
stormansklass, bildad av konungens krigiska följe och tjänstemän (thegns
eller thanes = tignarmän) bildade en bördsadel (eorls), som innehade
jordbesittningar, bestående av herrgården (ham eller tun) och underlydande
gårdar. Dessa innehades dels av ofria eller trälar (mancipii, gebur, beures),
vilka hade att utgöra avgäld och hoveriarbete på herrgården, dels helfria
men skattepliktiga landbönder (geneat), vilka betalade skatt (gafold) men
icke gjorde hoveri-tjänst utan hade skyldighet att biträda vid skörd och
trösk m. fl. arbeten. Därjämte omtalas en mellanklass, innehavare av
smålägenheter vanligen på 5 acres (cotsele), fria från grundskatt men skyldiga
att erlägga härdskatt och utföra en mindre arbetsskyldighet.
Den stora massan av jordägare var självägande odalbönder (ceorls, varav
churl = bondlurk); mellan dem och thanes (eller hlafords, varav lord) synes
i äldre tid ingen annan bestämd skillnad hava funnits än jordegendomen, ty
enligt kung Ini’s gamla lag (från omkr. 700) gjorde 5 mantal (hides) ägaren
till thane. Odalbönderna nedsjönko emellertid allt mer i fattigdom och
beroende, och deras antal avtog genom att de gåvo sig till underlydande
landbönder eller t. o. m. trälar under stormännen. Konungen förlänade också åt
thanes rätt till skatt av fria bönder, liksom åt kloster rätt till underhåll från
närliggande byar, vilka därigenom kommo att tillhöra klostrets gods. Deras
naturaavgift förändrades senare delvis till arbetsskyldighet. Vid den
normandiska erövringen beräknas de självägande hava utgjorts av blott en
tolftedel av böndernas hela antal.[1]
Även de bönder, som behållit sin självständighet, förlorade allt mer sitt
inflytande på rikets angelägenheter, vilka avgjordes av världsliga och
andliga stormän på riksmöten (vitenagemot), liksom på den kommunala
självstyrelsen i landskapen (shires) och häradena (hundreds). Godsherrarnas
makt ökades däremot; de erhöllo domsrätt över sina underlydande,
ansvarade i stället för ätten för av dessa begagna lagbrott, samt svarade för deras
inkallande i krigstjänst. Godsbonden blev bunden vid jorden, men härmed
tryggades också hans ärftliga besittningsrätt till denna.
Då England år 1016 måste underkasta sig den danske erövraren Knut,
förändrades intet i de angelsaxiska böndernas ställning annat än så till vida,
att han sökte stävja stormännens övergrepp.
Landets erövring år 1066 av normanderna under Wilhelm
Erövraren bildade däremot en vändpunkt i avseende på
jordbesittningsförhållandena och lantbrukets utveckling, i det att länsväsendet infördes, sådant det
utbildats å kontinenten, i stats- och samhällsväsendets alla delar. Landets
jord delades mellan konungen och de normandiska stormännen i hären och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
