Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Britannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underlydande fullgjorde sina skyldigheter, gjorde inköp och försäljningar och
övervakade arbetena. Till sitt biträde hade han en rättare (reeve,
præpositus), som tjänstgjorde som arbetsförman och hade tillsyn över förråd och
inventarier. Denna tjänst innehades vanligen av en av landbönderna och var
vald av dem. Dessutom funnos förmän för särskilda slag av arbeten och
grenar av förvaltningen (motsv. ministeriales å kontinenten (sid. 120).
Arbetsstyrkan å huvudgården utgjordes av tjänare, trälar och lejda arbetare,
vilkas antal ökades, i den mån arbetspliktiga underlydande minskades.
Den gamla godsförfattningens upplösning. Så länge bristen på vägar och
avsättningsplatser försvårade avsättningen av jordegendomens avkastning,
var en till ytterlighet genomförd naturahushållning rådande. Jordens och
husdjurens alster förbrukades på platsen, och godsägare, som hade flera gods,
tillbragte vanligen någon tid årligen med sitt hushåll på var och en av dem
för att förtära dess avkastning, under sådana förhållanden den enda
möjligheten eller det fördelaktigaste sättet att uttaga avgälden av underlydande i
arbete och produkter.
Då möjligheten att förvandla produkter i penningar ökades genom
samfärdsmedlens och handelns utveckling och samtidigt större behov av reda
penningar uppstod genom skatternas ökning och den minskning av
godsherrarnas inkomster av domsrätten, vilken blev en följd av de kungliga
domstolarnas utveckling, började godsägarna allt mer att söka uttaga
inkomsten av sina gods i penningar. Samtidigt framtträdde hos
underhavan-dena begär efter större frihet. Den gamla godsförfattningen och bytvånget
blevo sålunda obekväma för både godsägare och underhavande och började
mot slutet av medeltiden att upplösas, med början i närheten av städer och
andra avsättningsplatser.
Denna utveckling framträdde framför allt genom att godsägaren
inhägnade en del av allmänningen för sitt enskilda bruk. Rätten därtill var oviss
men beviljades för särskilda fall genom en följd av parlamentsakter, s. k.
enclosure acts. Den första av dessa, Mertons act år 1236, stipulerade som
villkor, att de fria brukarna av byjord skulle hava tillräckligt bete enligt vad
tidigare medgivits dem. I följande akter intogs liknande villkor vanligen i
sådan form, att godsägaren fick rätt att inhägna oodlad allmänningsjord, om
blott tillräckligt bete lämnades för byamännens kreatur, — vilket godsägaren
själv ägde att bestämma. Godsägarna inhägnade också ej blott
huvudgårdens särskilt liggande inägor utan även de delar av dess ägor, som lågo
insprängda i byns gemensamma åker och äng, och medgåvo bydelägarna
att göra detsamma med sina tegar, varigenom de undantogos från det
gemensamma betet. De särskilda tegarna sammanfördes också genom
ägobyten till större brukningsdelar, vilka utbrötos från sambruket med byns
övriga åker.
Godsägarna sökte också att utbyta làndbogårdars arbetsplikt mot kontant
avgäld liksom att förändra landbogårdar med fast avgift till arrendegårdar.
De underhavandes besittningsrätt intogs i domboken, och då de med
utdrag ur denna kunde bevisa sin rätt, vilket gav besittningen benämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
