Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Östeuropeiska folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De slaviska stammar, som blevo bofasta i de mot germanerna gränsande
landsdelarna och småningom införlivades med sina germanska
grannar, antogo allt mer dessas jordbrukssätt. Även här uppkom en mäktig
.jordägareadel, under vilken böndernas stora massa råkade i lika beroende
som i de tyska länderna. Denna utveckling hade i de nordliga
gränsländerna Schlesien, Polen, Preussen, Pommern och Mecklenburg fullbordats
redan i 9:e och 10:e århundradena, men i Böhmen och Mähren bevarade
bönderna längre sitt oberoende som brukare dels av egen jord, dels av sådan,
som av godsägare utlämnts på långvarigt arrende eller emfyteutisk
upplåtelse (sid. 64). Här bröts böndernas motståndskraft genom husitkrigens
förödelser (1420—1436), och liksom i de förutnämnda länderna blevo de
vid jorden bundna underlydande under lands- och godsherrar. Då länderna
införlivades med det tyska riket, blev deras ställning i allo sämre än de
tyska böndernas (sid. 151[1]).
Folket bodde överallt (utom i Schlesien) i byar av den ovan (fig. 48)
nämnda rundbytypen, i spetsen för vilken stod en byföreståndare (supan).
Hos sydslaverna, som efter den germanska folkvandringen tagit de nedre
Donauländerna i besittning, hade de särskilda stammarna var sitt område,
inom vilket jorden delats mellan de särskilda familjerna. Närbesläktade
familjer bildade ett »broderskap» (bratstvo), men de ekonomiska enheterna
utgjordes av huskommunioner, bestående av en familj med dess
avkomlingar, vilka även sedan de bildat egen familj bebodde samma hus och
gemensamt ägde och brukade ett ägoområde som oförytterlig släktegendom
(jfr sid. 169). Husfadern förvaltade familjens hela förmögenhet samt ledde
och fördelade arbetena, och hans hustru förestod det gemensamma hushållet.
Under vintern bodde alla i en stor stuga med ett enda rum, men till
sommarbostad för de yngre familjerna fanns ett antal sommarstugor. När antalet
av avkomlingarnas familjer vuxit till 8—10, avskilde sig nya
huskommunioner.
Om sydslavernas lantbruk är föga känt.
Även de ryska slavernas samhällen utgjordes i äldre tid ytterst av
familjer med gemensam jordegendom. Vid den historiska tidens början hade
familjekommunerna i Storryssland utvecklats till bysamhällen, mir, vilka
även kunde omfatta flera byar. Miren styrdes av ett råd, vetje, sammansatt
av familjernas äldste. Närliggande kommuner bildade en vólost eller pogóst,
som styrdes av ett råd av kommunernas äldste, och en av dessa var
distriktets hövding. Mirens jord var dess gemensamma egendom, vilken tid efter
annan nyfördelades mellan alla dess manliga medlemmar.
Den ursprungliga jämlikheten rubbades, om ej förr så vid tiden för
bildandet av de varjägiska rikena (i 9:e årh.), då furstar för olika stammar eller
sammanslutningar av sådana omtalas, liksom deras följe (drusjina), vilkets
medlemmar, bojarer, bildade ett adelsstånd, som genom förläningar och på
andra sätt allt fullständigare blevo herrar över rikets jord och dennas
brukare. Likaså förvärvade kyrkan och klostren stora jordbesittningar,
särdeles under tatarväldets tid (1240—1480), då klostren erbjödo den säkraste
tillflyktsorten och kyrkans män i allmänhet intogo en gynnad ställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
