Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lantbrukets utveckling i skilda länder
- II. Medeltiden
- Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FINLAND.
| Litteratur. |
| Grotenfelt. G. Det primitiva jordbrukets metoder. Helsingfors 1899. |
| Meitzen, Aug. Siedelung und Agrarwesen der Westgermanen, der Ostgermanen, der Kelter, Römer, Finnen und Slaven. Berlin 1895. |
| Nordmann, P. och Schybergson, M. G. Finlands kulturhistoria. Medeltiden. Helsingfors 1908. |
Finland hade redan i förhistorisk tid börjat befolkas. De inre delarna
voro ända ned i mitten på landet befolkade av lapparna, vilka antingen
voro den ursprungliga befolkningen eller invandrat österifrån men allt mer
tillbakaträngdes av finnar, av vilka tavasterna anses hava kommit
söderifrån över Finska viken men karelarna österifrån utefter Ladogas stränder.
I kusttrakterna hade svenska invandringar skett redan under bronsåldern
och hade vid den historiska tidens början trängt med sina nybyggen upp
efter vattendragen.
Den äldsta bebyggelsen hos finnarna liksom hos svenskarna torde
merendels ha skett i byar, och åtminstone hos finnarna torde röjningen och
odlingen av byns mark ha skett gemensamt. I Karelen tillhörde all jord
storfursten, godsägarna och klostren, och bönderna voro dessas brukare, även
om de ofta fingo behålla gårdarna i flera släktled.[1] I de övriga landsdelarna
rådde väl egendomsgemenskap ännu långt in i medeltiden allmänt i de inre
delarna av landet, ehuru väl även där jorden fördelades mellan byns
delägare[2], men i kusttrakterna och de södra delarna av landet hade redan tidigt
enligt svenskt sätt stadigvarande jorddelning efter solskifte, »rätt» eller
»svenskt skifte» (sid. 197) blivit vanligt redan på 1300-talet och trängde
härifrån vidare in i landet. Även de röjda ängarna voro ofta delade. Skogen
var däremot byns eller socknens odelade egendom. Sockenallmänningar
omtalas i de södra kusttrakterna men däremot ej härads- eller
landsallmänningar. Där byarna, redan innan socknen bildades, delat området, kunde
ingen sockenallmänning uppkomma. De stora skogarna mellan bygdernas
områden räknades redan på 1300-talet som konungens allmänning. Om
byars anordning och delägarnas rättigheter och skyldigheter, skifte och
jordetal hänvisas till redogörelsen för motsvarande förhållanden i det
egentliga Skandinavien.
Besittningstagandet av jord för odling skedde här på samma sätt som i
Sverige. På byns utmark ägde alla delägare i byn, men endast de, rätt att
rödja eller bränna sved till äng eller åker och genom att intaga den genom
råmärken och hägnad bevarade odlaren äganderätten till »intäkten», vilken
eljes efter vissa år återföll till allmänningen. På detta sätt kom att till byn
höra dels bolåker och boläng eller bröstjord dels intäkter.
För att uppmuntra till odling medgavs genom upprepade brev (ss. 1303,
1334, 1411) rätt att för odling taga ödeskog i besittning, så vitt den laglige
[1] Finlands kulturhistoria, s. 75.
[2] Meitzen II, 191.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0186.html
