Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristendomens införande, varigenom folket mer än tillförene hänvisades till
jordbruket för sin sysselsättning och sitt uppehälle, samt den återinvandring,
som ägde rum från England till norden och i synnerhet till Danmark, av
män, som därifrån medförde erfarenhet om ett mer framskridet jordbruk
och rikedomar, som de nedlade i jordförvärv i hemlandet. I samma
riktning verkade också de andliga, vilka från sydligare länder medförde intresse
för och kännedom om ett högre stående jordbruk och trädgårdsskötsel.
Framstegen visade sig också i en stark utsträckning av den odlade bygden
och ökad tillgång på lantbrukets produkter.
Redan under hednatiden hade bygden tagit i besittning alla öppna
områden i Danmark, i Sverige upp till Gästrikland och i Norrlands kustland
upp till norra Ångermanland, liksom efter älvarna ända in i Jämtland,[1]
samt i Norge såväl Öst- som Vestlandet och Tröndelagen. Nu utsträcktes
odlingen vidare i Norrland med bosättningar, som först hade karaktären av
handelsfaktorier, varifrån köpmän, birkarlar, drevo handel med lapparna,
men småningom utvecklades till jordbruksbygder. Denna bebyggelse
uppmuntrades med privilegier, förläningar och skattefrihet, delvis för att
befordra lapparnas kristnande.[2]
Framför allt utsträcktes dock odlingen inåt de skogar, som ännu skilde
bygderna även i Danmark, där nutidens jutska ljunghedar voro skogtäckta,
och som i Sverige bildade svåröverkomliga ödemarker mellan olika
landsdelar, såsom Holaveden mellan Östergötland och Småland, Kolmården
och Tiveden mellan Göta och Svea land, Långheden mellan Västmanland
och Dalarna samt Emården mellan Gästrikland och Hälsingland. Om
odlingens utsträckning på skogsmark tala den mängd om skog och röjning
erinrande namn på gårdar och byar, som härröra från medeltiden (jfr sid.
99).
Nyodlingen uppmuntrades också. I Magnus Lagabötes
landslag stadgas frihet från avgifter, ledung och andra pålagor under minst 3 år
för den som odlade å allmänning.
Jordbruket fyllde ock snart i stort sett befolkningens behov av livsmedel,
och vissa landsdelar alstrade i regel betydligt överskott därav. Främst gällde
detta Danmark med Skåne, som utförde betydligt av spannmål till olika
länder. I Sverige hade Gotland och Uppland vanligen spannmål till övers
att utföra, Bohuslän och Halland hade väl otillräcklig skörd av vete och råg
men voro rika på havre. Endast bergslagerna och Norrland hade ständigt
behov av spannmålstillförsel.
I Norge var större olikhet mellan de särskilda bygderna i
spannmålstillgång, och betecknande är, att landslagen innehåller (Vil: 14) bestämmelser
om spannmålshandel i missväxtår. Men historien omtalar, att Olof den
helige (1015—1028) och Håkon Magnusson (1316) förbjödo
utförsel av spannmål, och från den förre konungens tid omtalas lager av korn
i Finnmarken för att möta bristen under missväxtår och inköp av spannmål
från Karmöen och Jäderen.[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
