Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtnjuta fastighetens avkastning mot avdrag å skulden, och om denna ej
betalades inom viss tid efter förfallodagen, ägde han behålla fastigheten men
med skyldighet att till ägaren redovisa vad fastighetens värde översteg
skulden.
BYSAMFÄLLIGHET. Bebyggelsen hade antagligen från början skett i
byar i större delen av Sverige. I Danmark har också befolkningen i
allmänhet bott i byar, så långt tillbaka som historiska underrättelser nå, och
ensamgårdar, »eneste»- eller »enemœrkegårde» funnits huvudsakligen i
kusttrakter, där fiske och sjöfart var folkets huvudsysselsättning, såsom på
Bornholm och i västra Jylland. I senare tid har emellertid den
uppfattningen gjorts gällande, att byarna i Danmark uppkommit av ensamgårdar
(sid. 100). I Norge har däremot ensamgårdar alltid varit det vanliga. Även
samfälligheter av flera byar ha förekommit, varvid gemensamheten gällde
blott äng och utmark. Detta torde hava uppkommit därigenom, att den ena
byn var en avläggare av den andra.[1]
Om byarnas anordning och samfällighetens enskildheter finnas
noggranna bestämmelser i de gamla svenska lagarna.
Där byar funnos, utgjorde de fortfarande det primära samhället, vilket i
avseende på ekonomiska angelägenheter och jordbruket, även då delar därav
tillhörde en godsherres besittningar, var en enhet och organiserad i stort sett
liksom i andra germanska länder. Om någon del av byjorden avskildes,
hade den sedan ej del i byns gemensamma egendom (se nedan om urfjäll),
och om utmark frånsåldes inägorna, så hade en följande ägare till tomt och
åker enligt Skånelagen (§ 74) rätt att återlösa det frånsålda.
Byns gemensamma angelägenheter, såsom när arbetet skulle börja och
kreaturen släppas på bete, val av byns herde och smed m. m., avhandlades
på bystämman, som sammankallades av åldermannen, och å vilken alla
byns myndiga jordägare ägde rösträtt. Stämman synes även hava avdömt
smärre civil- och brottmål, varigenom man undgick att draga sådana inför
tinget.
Bytomterna lågo i Danmark och Västergötland i regel i fjäderskifte,
d. v. s. fyrdelade av 2 korsvägar, som i sin korsning bildade en öppen plats
(i Danmark stœvne), men i det övriga Sverige i vanligen radskifte utefter en
enkel bygata. Tomtområdet skulle begränsas av tomt- och skötrå och
därutanför omgivas av bolstadsren (tä, tå, i Danmark fortaa, forte), 6—9 alnar bred,
så att tvä vagnar kunde mötas. Den by, som var så ordnad sades vara i laga
läge, täbunden eller gatubunden.
Bygatans bredd och de enskilda tomternas storlek föreskrivas i de gamla
lagarna och voro mycket knappt tillmätta, varför ock enligt Östgötalagen
(B II) byalaget kunde besluta större utrymme för attungens tomt.
Gränserna mellan angränsande byars ägor utmärktes genom naturliga
märken såsom berg, träd, vattendrag eller block, eller där sådana saknades
genom stenar, som bildade rå och rör (tjäldra i Västergötland av 5 stenar),
vilka ej fingo rubbas, utan att alla byamännen tillkallats. Gränserna mellan
olika gårdar i byn utmärktes också genom råstenar, olika antal enligt olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
