Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskaps lagar men enligt de svenska landslagarna lika i hela Sverige, näm
ligen närmast i enlighet med svea-lagarna med 5 stenar i tomtrå, 5 eller 7
i farvägs- och urfjällsrå samt 2 stenar eller en sten med en stör eller ett
underlagt ben i åkergränser, där mellan råstenarna plöjdes en fåra mellan
tegarna. I ängen avmättes och upptrampades gränsen före slåttern.
Uppmätningen av ägolotterna skedde med rep (repning).[1]
Åkern var redan i förhistorisk tid delad mellan de särskilda gårdarna men
här som hos övriga folk så, att varje hade sina tegar i de särskilda
åkerstycken (vångar, aase), vari den på grund av terrängen eller jordens
beskaffenhet eller för den regelbundna brukningen var indelad.
ALLMÄNNING. Utanför byarnas värn liggande betesmark och skog
bildade byns allmänning (Overdrev), liksom den utanför byarnas
ägoområden liggande marken härads- och landsallmänning, den senare
huvudsakligen bestående av de stora skogar, som lågo mellan landskapen.
Där gränserna mellan de angränsande samhällenas ägoområden ej voro
utmärkta med rå och rör, ansågs i regel i Sverige byns utmark sträcka sig
lill halva avståndet till angränsande by, men enligt Östgötalagen så långt som
en ropandes röst hördes från den äldsta tegen. Skog av bärande träd borde
dock delas efter jordetalet.[2] I Norrland gjorde skogarnas stora vidd dylika
bestämmelser obehövliga.
Äganderätten till allmänningen ansågs i Danmark tillhöra konungen, men
enligt den jutska lagen hade bönderna rätt till skogsfång och bete i
densamma.[3] I Norge hade också bönderna denna rätt.
I Sverige bibehölls ägande- och brukningsrätten till allmänning åt den
samfällighet, till vilken den hörde, någorlunda oförkränkt av konungens
anspråk (sid. 183). Nyttjanderätten var ursprungligen obegränsad för alla
jordägare, men i de yngre landskapslagarna och landslagarna var den
inskränkt i flera avseenden. Beträffande virkesfång gällde detta främst
»bärande träd» (ek, bok, apel, hassel). De fingo ej fällas utan alla delägarnas
medgivande, och olaga avverkning av sådana straffades med högre böter än
beträffande annan skog.
I härads- och landsallmänning ägde ingen taga skog utan tillstånd av
häradshövdingen för den förra och av lagmannen för den senare.
Avverkningsrätten i bys allmänningsskog tillkom däremot ursprungligen alla
delägare i byn. I Danmark inskränktes rätten att taga bränsle allt mer till
uteslutande vindfällen, underväxt (»sur skog»), mjukt trä (icke bärande träd och
barrskog). I Sverige tillkom avverkningsrätt enligt den yngre Västgötalagen
(Forn. XIII, J. XIX) endast ägare av minst 1/8 attung och enligt
Västmanna- och Upplandslagen ägare av minst 1 öresland. Avgärdabys rätt
inskränktes till husbehovsavverkning (sid. 199). För enskilda orter, där
skogstillgången var knapp, utfärdades särskilda förordningar med ytterligare
inskränkningar av rätten till skogsfång, så t. ex. genom Växjö stadga år 1414.
Om utarrenderad egendoms värde uppgick till 1 öre eller mer, ägde enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
