Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upplands- och Västmannalagarna både jordägare och landbonde full rätt till
skogsfång, men eljes fick landbonden allt efter gårdens storlek hämta virke
med blott 1 par eller endast med kälke. Annan överlåtelse av brukningsrätt
i skog var ej tillåten utan samtliga byamäns medgivande (Chr. Ll. B. XIX).
Undantag göres dock i östgötalagen (B. XXX) för den, som ägde 2 eller flera
gårdar i byn.
Betesrätten å allmänning blev också småningom inskränkt till det antal
kreatur, som svarade mot jordetalet. Om någon släppte fler svin i
ollonskog, än han hade rätt till, fick han böta (Upl. V. VIII, Landslagarna) eller
var förlustig sina svin, som övriga delägare i samfälligheten ägde dela, liksom
de svin, som släppts i annans skog, tillföllo dennas ägare (Östg. B. XLI). I
Danmark taxerades allmänningsbetet till det antal kreatur det kunde föda,
vilket därefter fördelades på de olika delarna i byn. Torvtäkt å allmänning
var fri för delägare utan annan inskränkning, än att torven ej fick användas
utom byns område.
Om jakträtt se sid. 217.
SKIFTE. Fornskifte eller hamarskifte (s. 101), torde efter vissa uttryck
i landskapslagarna hava betecknat en periodiskt återkommande fördelning
av de gemensamma inägorna.[1] Det finnes väl nämnt ännu i landslagarna,[2]
men det ersattes i allmänhet av solskifte, så kallat därför att de
särskilda gårdarna fingo sina åkertegar i samma ordning till solen
(väderstrecken), som gårdarna hade på bytomten; ängen skulle delas efter åkern
och andra skiftade ägor efter ängen: »tomt är åkers moder, åker äger
tillsäga äng, ängsteg skogsteg, skogsteg rörteg, rörteg vatten, där man har rätt
att kasta not». Skiftet omfattade i regel blott inägorna men kunde även
sträcka sig till byallmänning. Detta skifte var bestående och fick ej rubbas
utan alla delägarnas vilja.
Fördelningen av ägorna skedde efter måttet av gårdarnas andel i byn
(byamålet eller skattetalet), efter mark-, öre- och örtugtal och efter attung
(sid. 189), utan gradering efter jordens beskaffenhet. Jämlikhet i
inägolotter åstadkoms därigenom, att varje åker eller äng delades mellan alla
delägarna, men om någon därvid erhållit ägolott, som hade »menföre»
(olägenhet av väg, ren, impediment eller annat) hade han rätt att få ersättning
(»gödning») genom större yta.
Endast undantagsvis omfattade skiftet även betes- och skogsmark, varav
i sådant fall vanligen utlades gemensamma områden för 2 eller flera
hemman.[3]
Solskiftet omtalas blott i vissa lagar (den jutska, Östgöta och Svealands
lagar, de svenska landslagarna och frostatingslagen), men torde under
medeltiden hava förekommit i alla landsdelar, dock föga i det norska vest- och
nordlandet, där dock svår ägosplittring rådde, men ända in i senaste tid
förekommit, att vissa ägor voro enskilda men andra brukats gemensamt eller i
tur och ordning av de olika delägarna[4] (sid. 101).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
