Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nybygge på bys betesmark, i Västgötalagen kallat holmstomt, räknades
tillhöra dens egendom, som byggt det, dock enligt Västmannalagen först
sedan det varit bebott i 3, enligt Västgötalagen 6 år. Övriga bydelägare hade
ingen rätt inom dess hägnad och det gav ej någon rätt till del i byns övriga
mark.
Odlingar på skogen som utväxt till ett grannlag, som avgränsats genom
rågångar och indelats till krigstjänst (»lagts till ha och hamna»), kallades
avgärdaby, i Norge grend, till skillnad från odal- eller bolbyn, »höga byn».
Den blev en självständig egendom, utan del i bolbyns mark, annat än så att
den fick till husbehov nyttja bolbyns skog samt hade rätt till utfartsväg över
denna. Om skogen skiftades, skulle avgärdabyn erhålla så stor del därav,
som svarade mot dess skatt. Avgärdaby fick enligt Hälsingelagen rödja blott
så mycket mark, som kunde bära 5 travar säd för varje gård, och dess rätt i
skogen sträckte sig i alla riktningar en »styltingsrast» (så långt som en
vanför kunde gå utan att vila) eller som en dags körning fram och åter vid
vintersolståndet. Östgötalagen, men ej övriga lagar, talar även om
avgärdaby, som icke var avgränsad med rågångar och icke indelad till rustning; en
sådan hade ingen rätt till skogen utom sin hägnad.
Utflyttning från den gamla bytomten var enligt åtskilliga av de gamla
lagarna inskränkt. Sålunda ägde enligt den jutska lagen (I: 51) delägarna
i odalbyn inom 3 år efter torpanläggning på dess allmänning rätt att fordra,
att torpet skulle upphöra, om de funno, att det gjorde dem skada, och att de
utflyttade skulle återinflytta, en rätt som tillkom t. o. m. en enda kvarboende.
Enligt Upplands- (Vb. II), Östgöta- (B. XI) och Västmannalagarna (B. II)
fick ingen bygga på svinbetet mer än som motsvarade hans jordetal. Även
rätten att utflytta på egna ägor utom byns gemensamma inägor var i vissa
lagar inskränkt (Västm. l. B. XIX; Y. Västg. l. J. XXIX, XXX; Östg. l. B. XI).
Enligt Södermannalagen (B. XI) gav trängsel i byn rätt att vid skifte fordra
utflyttning.
BYGGNADER. I Danmark med Skåne, liksom om än långt mindre
talrikt i övre Sverige, uppfördes redan under medeltiden enstaka större borgar
och slott, vilka oftast lågo avskilda från fägården, arbetsfolkets bostäder och
övriga byggnader.
Eljes lågo i de danska bygderna från södra Jylland till Bohuslän husen
i regel kringbyggda kring en sluten 4-sidig gård, med boningshuset på
norra sidan, ofta skilt från de övriga husen, vilka vanligen voro helt
sammanbyggda. För större säkerhet mot överfall hade husen ingångar och fönster,
där sådana funnos, blott åt gårdssidan, på boningshuset således åt söder.
I Sverige bildade husen vanligen en mangård av invistarhus, nämligen
stugan och stundom särskilt stekarehus (sters, storris), korn-, malt- och
sömnskämmor (härbärgen), samt en fä- eller ladugård av utvistar- eller
uthus: fähus, stall, lada, lider.
I Götalandskapen voro husen oftast fristående, bildande mangård åt norr
och söder därom fägården, omgiven av hus på 3 sidor eller med parallella
vinkelbyggda längor.
I Svealands slättbygder låg vanligen fägården mot bygatan och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
