Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jutska lagen (III: 57) skulle, där en bys allmänning möter en annan bys
inägor, vardera hägna hälften. Kring bys oskiftade ägor svarade byamännen
gemensamt för hägnaden efter värderas jordetal (sid. 188). I utmark
behövde ej hägnas, utan kreaturen fingo gå »klöv om klöv», och den som ville
skydda där belägna inägor, betesmark eller nöt- och ollonskog, fick själv
hägna.
Vitsord att påfordra hägnad tillkom granne enligt dessa grunder, men två
grannar kunde, om de så ville, underlåta att hägna mellan sina ägor.
Kring tomter skulle hägnad ständigt hållas i gillt skick, så att den stängde
t. o. m. svin, men kring åker behövde den vara uppsatt och alla led täppta
först vid såningstidens början och hållas i gillt skick, så länge säd
stod ute (i regel till Mårtensmässa men när dåligt väder gav anledning
därtill, till vinternatt). Kring rågåkern skulle vara täppt för svin på Matthei
dag (21 sept.) och hägnaden gilld från Mikaels dag (30 sept.) enligt de
svenska lagarna men först från påsk enligt den jutska. Ängen skulle vara
hägnad från en månad efter påsk till 8 sept. enligt Upplandslagen (Vb. VI),
men enligt Västmannalagen (B. V) från 6 nätter före Valborgsmässan.
Rätt till ersättning för skada av annans hemdjur å gröda och att intaga
på hans ägor inkomna kreatur tillkom jordägare, endast om hägnaden varit
i gillt skick. Värdet av dylik skada skulle uppskattas av tillkallade grannar
och skulle gäldas med korn för korn, hö för hö, men om skadan ej kunde
uppskattas, med laga gäld, 4 penningar för häst, nöt, får, get eller svin, 2
för gås. Rörande intagande av svin å till ollonbete indelad skog och lösen
för sådana funnos särskilda bestämmelser, olika i de särskilda
landskaps-och landslagarna.
VATTENRÄTT. Rätten till vattnet, vilket hade värde för fisket, som
drivkraft och från 1300-talet även för flottning, sammanhängde med
äganderätten till jorden. Markägaren ägde vattnet inom sina ägor, och där det låg
mellan två byar eller gårdar, ägde vardera halvvägs mellan de båda landen.
Östgötalagen (B. XXVIII) innehåller dock en snävare begränsning av
vattenrätten: där by- eller häradsallmänningar mötas i vatten, sträcker sig
äganderätten så långt ut, som en man, stående i bakstammen av en i vassen
liggande båt, kunde kasta en båtshake bakåt över axeln. Vattnet var
vanligen byns gemensamma tillhörighet, men bestämmelser om dess skifte
finnas i Upplandslagen och landslagarna.
Farled för häradet eller landskapet fick ej stängas. Allmän farled skulle
enligt Svealandslagarne hållas öppen till 10, båtled till 5 (enligt landslagarne
12 och 6) alnars bredd. Farled till och från havet skulle lämnas öppen till
1/3 av vattnet, där detta var djupt. (Häls. l. V. XIV.)
Ingen fick ändra vattnets lopp eller djupfåra eller uppdämma vatten, så
att annans rätt skadades. Då strömvatten för drivande av kvarn hade stort
värde, funnos bestämmelser, som reglerade rätten till dess begagnande. Således
var stadgat, att kvarnställe som låg mellan byar, skulle vid skifte delas efter
värderas jordetal, likasom sådant inom by mellan gårdarna. För att skydda
deras rätt, som ägde kvarnfall, förbjöds 1474 och 1485 användande av små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
