Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enkla skvaltkvarnar (»fotkvarnar») och påbjöds år 1488, att alla sådana
skulle utrivas. Sågkvarnar börja omtalas under 1400-talet.
För att få göra damm i allmänt vatten måste man äga landfäste.
I vatten, som ej var dämt, ägde envar fritt enligt Skånelagen (200, 201)
fiska men ej sätta fiskeverk längre än till strömmens halva bredd, om man
ej fått tillåtelse till landfäste å andra sidan. Om damm höjde vattnet, så det
kunde skada annans äng, skulle stigbordet vara upptaget från pingst till
mikaelsmässa (30 sept.). Jfr vidare om Fiske, sid. 218.
GRANNARS INBÖRDES SKYLDIGHETER. Ägornas splittring i en
mängd små stycken, betecknade vång, aas, gärde, teg, lycka, hump
och flat (åkerlapp), samt spjäll (liten äng), löt (liten betesmark) och vret
(intaga), medförde här liksom i andra länder nödvändigheten, att alla
delägare i samfällighet följdes åt i brukning, sådd, skörd och betning å
inägojorden. Ovan har redan omtalats skyldigheten att hägna. Det var vidare i
lagarna stadgad plikt att ha sin gröda inbärgad till viss tid, vid äventyr, att
den förstördes eller förtärdes av byns kreatur, som släpptes på åkern efter
skörden; enligt Östgötalagen (B. XX) skulle dock det föreläggas den
försumlige att inom viss tid hava bärgat. Om nödfall var orsak till förseningen,
voro grannarna skyldiga att hjälpa honom med ett dagsverke var. På
Gotland voro de icke åkerbrukande innebyggarna i byn pliktiga att deltaga i
skördearbetet mot viss ersättning, 5—6 penningar för varje lopsland
(1/2 tunnland) säd.
Om någon behövde skörda sitt hö eller sin säd, medan grannarnas stod
på rot, ägde han skära sig nödig väg över deras tegar.
Om jordägare, som bodde i annan by, lät sin jord ligga obrukad, ägde
byamännen att hägna, så och skörda hans jord och taga ersättning därför
av skörden. (Söderm. J. XIV; Upl. J. XV.)
Å gemensam betesmark skulle byamännen anordna gemensam vällning,
som antingen gick i tur mellan dem eller skulle skötas av en gemensam herde.
SKATTER OCH BESVÄR. Av skatter till staten omtalas den gamla
näfgälden ej i de medeltida lagarna. I Mälarelandskapen utgick en skatt, kallad
ättegäld med visst belopp för varje hundare eller skeppslag. Till den
ordinarie kronskatten och de extra skatter, varom konungen skulle
överenskomma med varje lagsaga, och vilka vilade på jorden, kommo under senare
delen av medeltiden åtskilliga för bönderna mycket betungande skatter på
säfskilda föremål såsom drottning Margaretas rökskatt eller markskatt,
som utgick med en mark för var familj, samt rumpskatten (1394—1403)
för varje kreatur. Åtskilliga jorden åliggande besvär avlöstes också med
skatt i penningar eller varor.
KRIGSTJÄNST ålåg ursprungligen varje vapenför man i lantvärnet till
hembygdens försvar och de friborne även att gå i leding, d. v. s. deltaga i
krigståg. Då bondehären ersattes med lejda trupper, avlöstes denna tunga
av penningskatt. För sjöförsvaret voro kusttrakterna indelade i distrikt, som
i Sverige kallades skeppslag, i Danmark skipæn och i Norge skipsreidur,
av vilka varje skulle utrusta ett skepp med nödigt manskap. Denna
skyldighet ersattes under senare delen av medeltiden av en på jorden vilande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
