Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudlandsvägen) skulle enligt den jutska lagen underhållas av städerna
men med hjälp av socknen, där vägen gick över mosse eller större
vattendrag. Kyrkväg skulle byggas av byn.
Bestämmelserna i landskapslagarna om vägunderhåll tala ofta blott om
broar, vilket tyder på att endast sådana, däri inbegripet vägar med
stock- eller stenbeläggning, men ej vägar på torr mark, voro föremål för
underhållsskyldighet. Om större broar finnas särskilda föreskrifter i landskapslagarna.
Om allmän väg eller bro byggdes av enskild man, vilket ansågs som en
Gudi behaglig gärning, voro jordägarna ej skyldiga att underhålla den annat
än efter eget åtagande.
Allmänna vägar kunde även skiftas till enskilde för underhåll (Söderm.
B. XXIII).
Vägarna besiktades av länsmannen på vår och höst, på något olika tid
enligt olika landskapslagar men vid Valborgs- och Mikaelsmässa enligt
landslagarna.
TIONDE var en skatt till gudstjänstens underhåll, vilken införts med
kristendomen. Den påbjöds i Danmark omkring år 1000 av Knut den
helige men väckte länge motstånd hos folket och säges hava varit en av
orsakerna till de danska bondeupproren samt blev fullt genomförd först
1443. Tionden delades lika mellan biskopen, kyrkan och prästen. I Norge
påbjöds tionde i början av 12:e århundradet och fastställdes närmare i
ärkebiskop Jens’ Christenret. Här delades den i biskops-, kyrko-,
präst- och fattigtionde. I Sverige räknas tionde som fullt införd i mitten av 12:e
århundradet, och bestämmelser om densamma finnas i landskapslagarna.
Tiondeskyldighet ålåg i Sverige endast de jordbrukare, som brukade
jordegendom av viss minsta storlek, de övriga betalade blott en viss
penningavgift, mali.
Man skilde mellan åker- och kvicktionde. Äkertionde bestod av var tionde
skyl av säd, var tionde fitia (bunt) av lin och hampa, av ärter, bönor, rovor,
humle samt på Gotland även av hö. Denna tionde delades i Sverige från
början liksom i Danmark i 3 delar, men jämkades sedan olika i olika orter,
vanligen så att prästen fick en tredjedel och de två övriga delades lika mellan
biskopen, kyrkan och de fattiga.
Kvicktionde, som odelad tillföll prästen, utgjordes av vart 10:e under
året födda djur, 9—14 dagar gamla, men kunde lösas med penningar, vilket
var det vanliga, då bonden ej ägde 10 av djurslaget. I Uppland och
Hälsingland gavs även »smörmål» samt tionde av jakt och fiske.
Huvudtionde, som utgick av lösöret vid vissa tillfällen såsom giftermål,
arvskifte o. s. v. erlades fortfarande i Norge men synes hava kommit ur
bruk i Sverige redan före landskapslagarnas upptecknande.
FATTIGVÅRDEN skulle således bestridas av tiondemedel, och kyrkan
handhade den närmast med hjälp av dessa samt fromma gåvor och andra
medel. För sådana, som av ålder eller vanförhet voro ur stånd att sörja för
sig genom arbete eller tiggeri (som ansågs som ett fullt lagligt existensmedel
för mindre arbetsföra), underhöllos vid klostren och kyrkorna helgeandshus,
där full försörjning gavs de där intagna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
