Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmark ett dylikt av två omgångar tvåskifte genom att den ena trädan
användes till säd. I Norges slättbygder var fyrskifte det vanliga sedan hednatiden,
varför ock i såväl Frostatingslagen som Magnus Lagabötes lag
föreskrevs trädning av 1/4 av åkern. Det vanligaste torde här hava varit träde,
korn eller råg samt 2 års havre.[1]
Jordens gödsling var helt visst svag, trots det stora kreatursantalet. Djuren
voro små, innefodrades så liten del av året som möjligt och då svagt,
halmtillgången var så liten, att den antagligen sällan räckte till strö, och
dessutom ägnades liten eller ingen omvårdnad åt gödselns bevarande.
Antagligen var här som på kontinenten den spillning, som betesdjuren lämnade
på trädan, den huvudsakliga gödsling åkern fick. I de norska lagarna finnas
dock bestämmelser, som visa, att uppfattning fanns om gödselns betydelse
för jordens bördighet. I de äldre norska tingslagarna finnas stadganden om
det antal kor, som landbo (leiländing) borde hava i förhållande till
utsädesmängden, nämligen 1 ko för varje sold (= 1/2 skeppund) utsäde. I Magnus
Lagabötes lag ålägges landbo att utföra all vintergödsel på åkern vid
äventyr att eljes få betala den genom försummelsen orsakade skadan,
uppskattad av en sexmannanämnd.
I Halland ansågs åkern böra gödslas vart tredje år,[2] men helt visst var
liksom senare under den nyare tiden vanligt, att gödseln ej räckte till
melan en del av trädan.
Gödseln utkördes sent. Till vårlanden torde detta dock ofta hava skett
på vintern, ty gödsling i snö ansågs särskilt förmånlig. Enligt biskop
Brasks hushållskalender borde det dock ske inom den 16 maj. På
trädan brukade gödseln spridas först kort före sådden, för att ej betet skulle
skämmas.
Att torvinblandning i gödseln ansågs viktig, synes av bestämmelsen i
landskapslagarna om rätt att skära torv å allmänningen och att få torvtäkt sig \
tillskiftad. I Ångermanland liksom väl över allt i skogsbygder brukades aska
till gödsling.[3]
Dikningens vikt var väl insedd, ty de gamla svenska lagarna föreskrevo !
dikningsskyldighet och rätt till avlopp över annan bys mark samt
dikesbredd, 7 fot enligt Upplands- och Södermanlandslagarna, 4 enligt
Västmannalagen, men säkerligen var dikningen mycket ofullkomlig och
vanligen inskränkt till avloppsgravar.
Jordens årliga bearbetning torde i allmänhet hava varit inskränkt till
brytning med årder eller plog samt harvning kort före sådden. I biskop
Brasks hushålJlskalender säges visserligen, att stubben borde vändas,
emedan jorden därigenom fetmar, men plöjning snart efter skörden torde
icke hava allmänt tillämpats, ty man var mån att begagna betet på
stubbåkern. Antagligen kördes trädesåkern flera gånger, men även här stod
bruket av trädan till bete i vägen för en tidig brytning av jorden.
Redskap. Flera slags årder funnos.[4] Vanligast synas krokårder hava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
