Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordmån och ljuvligt doftande örter». För ostberedningen förtjänade enligt
samma författare västgötarna främst lovord och i andra rummet östgötarna.
De förra gjorde ostar, som voro två mäns börda. Ystningen skedde gemensamt
för flera granngårdar, varvid mjölken värmdes i stora kittlar, vari under
kokning nedlades löpe och stora stycken av soltorkad ost. Ostmassan fylldes
sedan i vanligen 4-kantiga träkärl. Även norrlänningarna gjorde god ost,
dock ej hälsingarna, vilkas ost liksom norrmännens var som rutten
(gammelost).[1]
I Biskop Brasks mjölkkammare användes kärna, sil med silsnodd,
»mjölkhimmor» med lock, silbunkar, tråg, mjölkämbar och stävor.
Kärnorna voro av den intill nutiden vanliga, lodräta stötkärnan.
Får höllos i stort antal, i Sverige särdeles i Skåne och å Gotland, i Norge
mest på Västlandet, där betet på fjällsidor, öar och skär knappt kunde
tillgodogöras av andra djur. De voro enligt Olaus Magnus stora, i
synnerhet de gotländska, vilka hade ända till 8 horn, under det att de norrländska
voro hornlösa. Antagligen hörde dock Olai Magni omdöme om deras
storlek till hans vanliga överdrifter.
Fåren hade stor betydelse i hushållningen som slakt och genom sin ull
och skinn Ullen plockades vanligen på våren. I Norge omtalas dock redan
på 1100-talet klippning.
Getter funnos antagligen i alla landsdelar, i bergs- och skogstrakter kanske
fler än fåren. De omtalas i den jutska lagen som svåra gärdesbrytare, och
enligt »Lollands Vilkaar» år 1446 fingo de hållas på bete blott på enskild
mark. År 1473 förbjödos de på Fyen, 1499 på Bornholm.
Svinskötseln var i allmänhet omfattande. I de trakter, där ek- och
bokskogar funnos, betydde svinen mer än nötboskapen, och fläsket intog en stor
plats i hushållningen. Svinen fingo mest gå fritt ute att söka sin föda på
bete på trädesåkern och på hösten i ollonskogarna, varvid till dessas ägare i
avgift plägade betalas vart 10:e—15:e svin. Betydelsen av ollonbetet visas bäst
av de noggranna bestämmelserna som lagarna innehålla om rätten till
detsamma (sid. 197). Svinen vållade mycket ohägn genom sin förmåga att
tränga genom stängslen. De försågos därför med en klave om halsen för
att hindra dem därifrån. Vid kvarnar brukade svin hållas för att
tillgodogöra avfall från mälden.
Svinslaget var småvuxet. Ett slaktsvin uppgavs giva 2—3 lisp. fläsk,
motsvarande högst 25—40 kg. levande vikt. Antagligen funnos, liksom i senare
tid djur av både skogs- och hussvinrasen (sid. 9). Av båda ha skelett
anträffats.
Renar omtalas som tamdjur i Norge.
Höns funnos i varje gård. En röd tupp borde enligt gammal tro finnas för
att förjaga gastar, men vita höns skola hava varit vanligast.[2] Enligt
Väst-mannalagen borde var bonde ha 1 tupp och 2 hönor. Höns och ägg voro
vanliga avradsartiklar.
Gåsavel var vanlig ända upp i Mälardalen. Västmannalagen stadgar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
