Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gåshägnad. En gås skattades i lagarna till samma värde som ett lamm, en
killing eller en gris.
Ankor, av vit färg, upptagas av Olaus Magnus bland husdjuren i
Sverige, men de finnas ej omtalade i lagarna.
Påfåglar skola hava funnits på herrgårdar.
Av hundar omtalas: gårdshundar, ekorrhundar, mjohundar (vinthundar)
och kövärne (knähundar).[1]
Zibetkattor synes också hava förekommit (?) ty Olaus Magnus
omtalar skinn av sådana som utförselvara.
BISKÖTSELN. Honung hade fortfarande sin stora betydelse som det enda
sötmedlet och för mjödberedning. Härtill kom nu behovet av vax till
kyrkljus. Honung var också en vanlig avradsartikel i Danmark, Skåne och
Halland och utfördes därifrån till Norge, England och Ryssland.[2]
Honung och vax skördades från såväl vilda som tama bin. De gamla
danska och svenska lagarna utom för Västmanland och Hälsingland innehålla
noggranna bestämmelser om rätten till vildbin och bortflugna svärmar, den
jutska lagen (III, 39) även om hägnad kring bigård.
Jordägaren ägde de bin, som byggde inom hans ägor, och av svärm, som
påträffades på allmänningen, ägde finnaren rätt till 1/3, byamännen till 2/3,
men om man påträffade vildsvärm å annans ägor, hade man rätt att taga
den, om det kunde ske utan att skada trädet, men eljes till hälften, sedan
ägaren underrättats. Bortflugna tambin voro fortfarande ägarens, om han
kunde styrka sin äganderätt.
Till biboningar användes urhålkade trästockar med ingång upptill och
halmkupor med ingång på sidan nedtill. För att göra bistocken eller kupan
begärlig för bien smordes den invändigt med en (doftande?) blandning. Mot
inträngande insekter lades kogödsel framför mynningen och röktes inuti med
torkad kospillning.
SKOGEN fick redan under medeltiden sådant värde som jaktmark, ollonskog
och för virkesfångst, att den räknades som en värdefull besittning, vars
brukande blev föremål för inskränkningar (sid. 196).
Främst gällde dessa »bärande träd» (ek, bok, apel, hassel), vilka både
för sina frukter och sitt virke skattades högre än annan skog (»dödvider»).
Virke, bast och näver användes huvudsakligen för husbehov, men ek- och
furubräder samt master, liksom kåda, terpentin och tjära hade redan börjat
utföras. I Norge hade virkesutförseln genom hanseaterna fått betydlig
omfattning redan på 1300-talet.
I Sverige ökades virkesåtgången i bergslagerna i och med bergshanteringens
utveckling, och från nämnda århundrade hade konungen till bergsbrukets
stöd och uppmuntran börjat förläna rätt att från allmänna skogar
hämta virke.
I Danmark hade skogarna, som ännu täckte en stor del av området, vid
den nyare tidens början starkt utglesnats, vartill bidrog, att de huvudsakligen
bestodo av ekskog, under vilken uppkomsten av underskog hindrades av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
