Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betesdjuren, särdeles svin, som förtärde ollonen och upprotade marken.
Skogarnas förödelse fortgick till följd av den oerhört slösaktiga förbrukningen
av bränsle och gagnvirke. Särskilt olycksdiger var skogsförödelsen på
Jyllands väst- och nordkust, i det att varje lucka i skogsbeståndet snart blev
utgångspunkten för förhärjande flygsand.[1]
Redan vid den nyare tidens början sökte man därför att inskränka
böndernas förbrukning av virke. Det förbjöds dem att till bränsle använda annat
än vindfällen och sämre skog. Förbud att hugga utan utsyning av
länsmannen utsträcktes även till självägande bönder.
I de övriga landen ägde man rätt till skogsfång liksom till bete med de
inskränkningar som egendomsgemenskap medförde (se ovan sid. 196). 1
annans skiftade skog fick man ej taga ens vindfälle, med undantag blott för
ämne till hjulaxel, om sådan brustit under färden.
JAKTEN hade stor betydelse för villebrådets användning till föda samt
för skinnen, som brukades till klädnad och voro en viktig utförselvara, liksom
till skydd mot rovdjur. Jakträtten förblev fri för alla endast å härads- och
landsallmänning samt beträffande rovdjur, men var eljes redan i
landskapslagarna förbehållen jordägaren. Småningom trängde den i andra länder
gällande uppfattningen om jakten som ett konung och adel företrädesvis
tillkommande nöje fram i de nordiska länderna, men gällde här blott högdjur,
under det att fångst och jakt med giller, snaror eller båge förblev tillåten
för varje jordägare å honom tillhörande mark. Således var jakt å rådjur
förbehållen konungen (Östg.-lagen, B. 36: 5 och landslagarna). Å älg, som även
fångades som kalv och tämdes, var jakt förbjuden i de flesta landskapen och
eljes tillåten endast mellan olsmässan (29 juli) och storfastan (Septuagesima);
även mård och ekorre voro skyddade under viss tid, olika i olika landsdelar,
vanligen mellan midfasta och hösten.
Beträffande rätt till villebråd, vara man börjat jakt, finnas stadganden i
Östgöta- och Hälsingelagarna, enligt vilka den, som upptagit jakten, under
viss tid (3 dygn i Östergötl.) hade rätt i villebrådet, om det sköts av annan.
Bland rovdjuren gjorde varg, som fanns ända ned i Skåne, största
skadan, och i alla landskapslagar utom Skåne- och Hälsingelagen samt i de
svenska landslagarna finnes skyldighet för alla att deltaga i hans förföljande
samt för varje bonde att hålla vargnät och varggård. Vargskall under ledning
av konungens fogde eller den han satte i sitt ställe skulle hållas fjärdedag
påsk, fjärdedag pingst, annandag vid mikelsmässan och femte dag jul.
Skott-penningar voro i Södermanland satta på björn och varg.
Varg fångades i nät eller varggård och liksom älg i grop. Räv fångades i sax
och liksom annat småvilt i giller och snaror. Större vilt dödades med uppgillrat
spjut eller stock, som nedföll på djuret, då det vidrörde dem (»självskott»),
men dylikt skulle pålysas, vid äventyr av ersättningsskyldighet för därav
vållad skada å människor eller kreatur.
FISKE utgjorde en viktig binäring för lantbefolkningen eller, såsom
sillfisket i Öresund från 1100-talet, dennas huvudsysselsättning. Fisket i
Östersjön av strömming, torsk och i detta havs södra del av spättor idkades av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
