Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en god del av befolkningen, som delade sin tid mellan fisket och jordbruket.
Detta fiske bedrevs mestadels från fisklägen, vilka åtminstone i äldre tid voro
bebodda blott under fisketiden, höst och vår. Folk, synnerligen från häradena
närmast kusten, men i Norrland även längre inifrån landet, samlades då till
ortens fiskläge ute i skärgården och voro där sammanslutna till ett skrå, som
förestods av en hamnfogde och styrdes efter en av konungen utfärdad
skråordning. Fisken torkades eller saltades på platsen, och den saltade varans
beskaffenhet kontrollerades, för att skråets anseende skulle uppehållas.
Laxfisket i de i havet utfallande strömmarna och i havet utanför deras
mynning hade också en stor ekonomisk betydelse. Fångsten skedde med not
och i laxkar eller laxgårdar. Särdeles betydande var detta fiske vid
Trollhättan, i Nissan, Lagan, Mörrums å och Motala ström. I Vänern fångades
Vänernslax och i Vättern röding.
Även ålfisket var en viktig inkomstkälla. Ålen fångades i lanalägen, en
fiskebyggnad av vid stenar fästa träramar med i dem fästa håvformiga lanor.
Sådana »fastverk» fingo ej hindra framkomsten i farled mellan påsk och
mikaelsmässa.
Ini landet idkades fisket av lantbefolkningen för husbehov och avsalu vid
sidan av jordbruket och hade långt större betydelse för hushållet, än numera
är vanligt. Utom förut nämnda fiskarter omtalas aborre, braxen, gädda, gös,
id, lake, sik, siklöja och simpa som föremål för fiske.
Av fasta fiskredskap i sötvatten omtalas mest katisor, bestående av ett
med spjälväggar omgivet fångstrum och en landgård, som leder fisken in i
detta genom en trång öppning. Av lösa fiskedon omtalas mest not och nät.
Fiskerätten var i öppna havet fri, men ofrälse fiskare skulle erlägga
skattefisk. Strömmingsfisket beskattades i Norrland ej blott i kusttrakterna utan
även i ini landet belägna socknar såsom Resele och Sollefteå, vilket visar att
skärgårdsfisket var en avsevärd inkomstkälla för dessa trakter.[1]
Fiskerätten liksom annan rätt i vattnet tillhörde i övrigt strandägarna
(sid. 202), och fiske med redskap i annans vatten var belagt med straff, som
var högre då det skedde i leken.
I sund eller ström, som ligga vid bys allmänning, ägde alla delägare i byn
bygga fiskeverk, var i förhållande till sin del i byn, men den ene fick ej
med sina fiskeverk avstänga för annan, som byggde ovanför. Ej heller fick
man dämma, så att skada å åker eller äng därav förorsakades. Allmän farled
skulle lämnas öppen till viss bredd (sid. 202).
I bys fiskevatten ägde delägare få vattnet skiftat. Hade några byggt
fiske-verk, andra ej, och de förra kunde anvisa annat jämngott fiskevatten, ägde
de behålla sitt fiskeverk, men i annat fall ägde byamännen utlösa detta och
sedan skifta. Då 2 byars gräns gick mitt i vattnet, skulle strömfåra hållas
öppen, så som de överenskomma. (Söderm. 1. B. XX.)
Fiskodling i dammar och insjöar förekom i Danmark vid klostergårdar
och enstaka herrgårdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
