Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den hastigt avtog, och denna Italiens forna kornbod kunde, såsom den
spanske vicekonungen år 1641 i en förordning klagade, ej längre fylla egna
behov av livsmedel.[1]
En bättring inträdde under bourbonerna Carls och Ferdinands
regeringstid (1740—1790). Handel och näringar befriades från många
tyngande band, feodalherrarnas rättigheter inskränktes, och åtskilliga gagneliga
reformer infördes. Även det korta napoleonska väldet var utmärkt för
omtanke om jordbruket, men förfallet hade varat för länge för att kunna botas
under tiden, tills landet åter år 1815 kom under det bourbonska väldet och
van styret.
I övriga delar av Italien blevo förhållandena gynnsammare, sedan de
under 1500- och 1600-talen tätt återkommande krigen upphört (1715), och
jordbruket började att uppblomstra, där förhållandena i övrigt medgåvo det.
Sålunda kom Lombardiet, varmed Milano förenades, under det
österrikiska väldet i åtnjutande av Maria Theresias och Josep II:s
omsorger om en ordnad förvaltning och strävan att förbättra den
näringsidkande befolkningens ställning. För att åstadkomma en högst behövlig
jämnare fördelning av den efter krigen tyngande skattebördan, åstadkoms
en på uppmätning och bonitering av jordegendomen grundad, från 1760
gällande kataster, som blev ett mönster för andra länder. En lag utfärdades,
att alla menigheter, som ägde oodlad jord, skulle upplåta därav till hugade
odlare till pris, som ej översteg det i marknaden gällande. Ett allmänt
intresse för jordbruket vaknade, vilket framträdde däri, att då år 1778 la
Società patriotica di Milano stiftades, jordbruket upptogs som ett av
föremålen för sällskapets verksamhet.
Jordbruket på den fruktbara lombardiska slätten återvann snart sin förra
blomstring. De gamla invallningarna och bevattningsanläggningarna
vidmakthöllos och förökades, silkesodlingen fick en stark utveckling, »Como
var omgivet av skogar av mullbärsträd», stor omsorg ägnades vinodlingen
och boskapsskötseln lämnade stor avkastning.
Även Savojen och Piemont blevo allt mer framstående i jordbruk, trots
de talrika striderna mot fransmännen till landets försvar. I de höglänta
trakterna uppblomstrade vin- och silkesodling, i låglandet odlingen av
spannmål, däribland ris. I Torino inrättades en jordbrukssocietet.
I Kyrkostaten fortfor däremot alltjämt förfallet, och dess område låg till
större delen som halv ödemark, vilken icke lämnade annan avkastning än
ett magert bete. Jorden ägdes till större delen av kyrkor, delvis av ett fåtal
med kyrkan nära förbundna familjer, och i båda fallen saknades vilja, ofta
även förmåga att vidtaga förbättringar. Furstarnas intresse var begränsat
till politik, en lysande hovhållning samt uppförande och förskönande av
kyrkor, slott och lantgårdar, varför krävdes dryga skatter av jordbruket,
som rönte mindre omvårdnad än de kungliga jaktmarkerna. Åtgärderna
beträffande detta gingo för övrigt blott ut på att framskaffa säd till städerna,
där kyrkan fortsatte kejsardömets gamla politik att genom billigt bröd hålla
folket lugnt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
