Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Toscana, vars lysande kulturella blomstringsperiod fortsatte långt in i den
nyare tiden, försummade under de mediceiska furstarna sitt jordbruk. Det
intresse, dessa praktälskande härskare ägnade detta, omfattade
huvudsakligen parkanläggningskonst och blomsterodling. De använde dock i fredstid
sitt krigsfolk till vägbyggnad, anläggningar för bevattning, utdikningar och
andra jordförbättringar, men å andra sidan återupplivade de feodalväsendet,
ökade böndernas hoveritjänst, pålade dem kvarnskatt, införde jaktbann och
fideikomissrätt. Vid 17:e århundradets slut hade omkring 3/4 av Toscanas
jordegendom belastats med servitut av olika art.
Landet utmärkte sig emellertid ännu under senare delen av 1500-talet för
rika skördar av säd, allehanda foder- och köksväxter, dyrbara viner, landets
yppersta olja och alla slag av de utmärktaste frukter. Landet hade också
förvånande mycket kreatur. Sienas maremmer (kustlandskap), slätten kring
Pisa, Valdarno och Arezzo kunde underhålla hela Italien med livsmedel.
Sedan inträdde väl tillbakagång, men med landets övergång till det
österrikiska kejsarhuset (1737) började åter en gynnsam tid för jordbruket. Det
befriades från flertalet av de tryckande band, som mediceerna pålagt
det, en rättvisare beskattning infördes, lantbruksläroverk inrättades och i
Accademia dei georgifili i Florens, stiftad år 1753, fick lantbruket en
representation i den lärda världen. Leopold II:s regering (1765—1790) blev
rik på åtgärder för denna närings främjande. De bördiga träskmarkerna i
Chianas dalgång torrlades och odlades, torrläggningen av maremmerna
fortsattes, alla jordsamfälligheter avskaffades, och varje jordägare erhöll rätt att
hägna sina ägor. En stor del av kronodomänerna såldes eller uppläts till
ärftligt arrende (emfyteusis), varigenom tillgången på egen jord till odling
bereddes. Vid århundradets slut omtalas Toscana som en av Italiens i högsta
kultur varande landsdelar.
Den venetianska republiken, som genom kriget med turkarna fått sin
handel på levanten starkt minskad och på handelns område allt mer
överflyglades av holländare och engelsmän, ägnade därefter en ökad
uppmärksamhet åt jordbrukets främjande. Är 1556 inrättades sällskapet I
provveditori dei beni incolti med uppgift att befordra torrläggnings- och
bevattningsföretag samt uppodling av sankmarker. Underrättelser om ris- och
hamp-odling spredos, likaså skrifter om förbättring av förhållandet mellan
jordbrukare och arbetare, m. fl. ämnen berörande jordbruket. En lag utfärdades
1735 angående avpassandet av antalet djur i beteshjordar efter
betesmarkens produktionsförmåga, och med förbud att beta får på besådda fält samt
i oliv- och vinplanteringar. År 1762 stiftades la Società di agricoltura pratica
di Udine, som utvecklade en livlig verksamhet, och 3 år senare inrättades vid
högskolan i Padova en lärostol i agronomi, vilken utrustades med ett
försöksfält. De »arkadiska akademierna», som funnos inom republikens
område, förändrades år 1771 till jordbruksakademier. En sakkunnig person
anställdes, vilken skulle under resor i landet utröna de brister, som
förefunnos i jordbruket, varefter akademierna skulle erhålla i uppdrag att
föreslå medel till deras avhjälpande.
De nämnda akademierna liksom liknande sällskap, som från 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
