Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
österlandet som Italien och Spanien gick med morernas fördrivande, som
de otrognas verk, förlorad för Spaniens kristna folk. Visserligen visade sig
den litterära renässansen även i detta land genom talrika skrifter, över vilka
Niccoli i Saggio storico lämnat en förteckning, men av dessa hade blott
ett någon större betydelse, nämligen Gabriel Alfonso Herrera’s
Obra d’agricoltura (1513), vilket till stor del var en kompilation av äldre
arbeten men dock lämnar en god överblick av Spaniens dåtida lantbruk.
ÅKERBRUKET överensstämde nära med det i södra och mellersta Italien
rådande såväl till sin art som i sitt förfall. En stor del av den förr odlade
jorden låg alltjämt för fäfot; i Catalonien var ännu vid 1700-talets slut ej en
tiondedel under odling. Åkerns brukning och de därför brukade redskapen
voro mycket ofullkomliga. På de små gårdarna skedde bearbetningen mest
med handhacka, och den plog, som var i bruk vid periodens slut, var en
klumpig stångplog med två träbalkar i stället för vändskiva.
Bevattningen gick tillbaka, i det att morernas storartade anläggningar
fingo förfalla. I Pyrenéernas bergstrakter förekom väl bevattning i smått
och i regel med bästa verkan, men större anläggningar för längre ledningar
och bevattning av större områden kunde jordbrukarna ej åstadkomma till
följd av brist på kapital och sammanslutning, och några åtgärder därför
från det allmänna förekommo ej.
Gödseltillgången var till följd av den ringa innefodringen obetydlig, och
om bristen därpå vittnar det vanliga bruket att avhugga och bränna ris och
buskar för fältens gödsling med askan.
Den bristfälliga gödslingen sökte man vanligen avhjälpa genom jordens
trädning vart annat eller tredje år, varvid dock trädan merendels låg
obrukad för att lämna bete. Vid bättre jordbruk var dock vanligt, att åkern
besåddes varje år, och att för- och mellangrödor togos, såsom klöver sådd i
sädesstubben på hösten och skördad på våren, bovete, hirs, majs och
åkerbönor efter veteskörden, åkerbönor mellan majsraderna o. s. v.
Sådden skedde mest för hand, ofta så att fröna utsattes. En av
italienaren Giuseppe Locatelli år 1663 konstruerad radsåningsmaskin
brukades först i Spanien, varifrån kännedomen om densamma spreds till
England, där dess princip vidare utvecklades (sid. 320).
Bland de odlade åkerväxterna intogo vete och hampa främsta rummet.
Bland vetesorter omtalas polskt vete. Råg, korn och havre odlades väl
allmänt men på magrare jord eller sämre plats i omloppet, och hirs mest som
eftergröda. Risodlingen fortfor i de södra landsdelarna, där morerna infört
den. Majs infördes i odling år 1520 och förekom dels högvuxen, som
användes även till grönfoder, dels tidig lågvuxen som eftergröda.
Åkerhönor, ärter och linser odlades allmänt.
Potatisodling omtalas från år 1565 men nådde icke någon större betydelse.
Av foderväxter odlades rödklöver, vilken från 1500-talet fick allt större
användning som ettårig mellangröda, och lucern som flerårig vall. Den
senare räknades vid periodens slut som landets viktigaste höväxt. Båda
hade införts från Italien.
Jordnöt, som infördes från Sydamerika, odlades vid periodens slut i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
