Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socialt hänseende. Århundradets främste franske lantbruksförfattare var
Henri Louis Duhamel Dumonceau, bland vilkens arbeten i
botanik, lantbruk och trädgårdsskötsel märkes en bearbetning av
engelsmannen Tulls (sid. 313) berömda arbete om jordens bearbetning (Traité
de la culture des terres suivant les principes de M. Tull 6 vols. 1751—53)
samt Elements d’agriculture (2 vols. 1763), vilkas uppskattning betecknas
av omdömet, att författaren blev »den förste förkunnaren av revolutionen
inom det franska jordbruket».[1] Ett annat mycket bemärkt arbete var abbé
Fr. Rozier’s Cours compiet d’agriculture (1781—1805), innehållande en
sammanfattning av sedan 1751 gjorda iakttagelser och förslag på
jordbrukets område. Engelsmannen Hales’ verk A complete body of
husbandry, översatt med titeln Le gentilhomme cultivateur ou cours compiet
d’agriculture (1761), nämnes bland dem, som mest bidrogo till spridande av
kännedomen om det nya intensiva jordbruket, i det att detta arbete genom
provinsförvaltningarna utdelades i hela landet. Lantbruket fick också sit!
första periodiska organ i Journal oeconomique ou mémoires, notes et avis
sur 1’agriculture, les arts et le commerce (1751—1771).
Åtskilliga av den tidens främsta naturvetenskapsmän, såsom
Lavoisier, Saussure, Sénébier, Daubenton, Buffon och bröderna
Jussieu ägnade i sina skrifter också mycken uppmärksamhet ät de
vetenskapliga rönens tillämpning på växtodling och husdjursskötsel.
Lavoisier inrättade år 1780 ett laboratorium och ett försöksfält för
undersökning av jordarter och växters näringsbehov.
Från mitten av 1700-talet blev det intensiva engelska jordbruket
det mönster, som framhölls i talrika skrifter. Dess efterföljd hindrades
emellertid av åtskilliga omständigheter, främst den ännu i större delen av
riket bestående samfälligheten och ägoblandningen samt den allmänna
betesrätten, vid vilken bönderna segt fasthöllo. Avgjorda motståndare till
ifrågavarande reformer voro också prästerna, som befarade förlust av
tiondespannmål genom ökad odling av trindsäd, klöver, hampa m. m., varav
tionderätten (menues et vertes dîmes) var oviss.[2]
Hos den upplysta och av egen fördel oberörda allmänheten var
emellertid »anglomanien» avgjort förhärskande, och de reformer i
jordbruksadministrationen, som genomfördes av Gournai. vilken under resor
studerat Englands jordbruk, och av Turgot, skedde till stor del efter
engelskt föredöme. Så var ock förhållandet med de lantbrukssällskap, som
stiftades i olika orter. Bland dessa intog det år 1761 bildade
åkerbrukssällskapet i Paris främsta platsen, i det att det blev regeringens rådgivare, åt
vilket ifrågakommande utredningar uppdrogos, och år 1788 fick värdighet
som kungligt sällskap och centralorgan för övriga dylika sällskap. Dessa
sällskap och främst det i Paris utövade till en tid en mycket livlig
verksamhet med spridning av skrifter, anordnande av försök, anläggning av
plantskolor m. m., men före århundradets slut hade verksamheten enligt
Arthur Young starkt mattats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
