Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hägna sina ägor och upphävde friheten att låta djuren ströva över
kommunens gränser, och småningom blevo liknande stadgar gällande för
åtskilliga andra landsdelar. År 1791 utfärdades sedan en allmän stängsellag,
vilken gav varje jordägare rätt att hägna såväl åker som äng och angav
beskaffenheten av laga hägnad. De ägor, som sålunda hägnades, befriades
därigenom från betesservitutet, så vida detta ej var grundat på särskilt avtal.
Om någon sålunda undandragit sina ägor från den allmänna betesrätten,
minskades i samma mån det antal kreatur, vilka han ägde beta på
samfällighetens ohägnade mark. Något tvång till deltagande innebar ej lagen
annat än beträffande underhållet av gamla gränsmurar.[1]
Genomförandet av dessa reformer mötte dock segt motstånd, särdeles
från de mindre jordbrukarna och den obesuttna befolkningen, som genom
hägnaden förlorade rätten såväl till fritt bete, vilket för många betydde
möjlighet att hålla husdjur, utan även den högt skattade rätten att efter
skörden plocka ax på alla fälten (glanure). Enligt Arthur Youngs
uppskattning voro ägorna vid revolutionstiden ohägnade å omkring hälften
av rikets område, framför allt där jorden tillhörde adliga och kyrkliga gods
och var upplåten åt brukare.
Även allmänningarnas delning påyrkades som ett medel till
framåtskridande men väckte också motstånd, emedan småfolkets tillgång till bete
därigenom minskades. Det har redan framhållits (sid. 238), hurusom
allmänningarnas bevarande åt bönderna ansågs vara av den största betydelse,
och att åtgärder upprepade gånger vidtogos för att hindra deras
förskingring och godsherrarnas anspråk på ägande- eller överhöghetsrätt till dem.
Allmänningarnas delning hade börjat i Flandern 1741, men de bibehöllos i
allmänhet i det övriga Frankrike odelade. Är 1792 utfärdades emellertid
en lag, som upphävde jordherrarnas rätt till allmänningarna, av vilka 1/3
tilldelades kommunen och 2/3 skiftades mellan dennas jordägare i
förhållande till deras egendoms storlek. I Bretagne, där någon brukningsrätt
aldrig utövats å de magra hedarna, tilldelades dessa i sin helhet
kommunerna och skiftades först enligt en lag av 1850.
ÅKERBRUKET i Frankrike kvarstod enligt Arthur Young ännu
vid 18:e århundradets slut i allmänhet på en mycket låg ståndpunkt och
hade uppenbarligen föga påverkats av de lärdomar och regler, som
framställts redan på 1600-talet i Olivier de Serres’ Théatre d’agriculture
(sid. 237). Bortsett från den på hans tid ännu rådande tron på stjärnornas
och månens inflytande finnes för övrigt föga skillnad mellan detta verk
och 1700-talets förnämsta verk av samma art, Duhamels Elements
d’agriculture (sid. 241). Även jordbrukets metoder hade sålunda föga
förändrats under de två århundradena.
Undantag i avseende på jordbrukets ståndpunkt utgjorde dock Flandern
och en del av Artois, där ägorna voro skiftade och ett intensivt jordbruk, likt
det nederländska och det engelska bedrevs, samt Elsass och slätten kring
Garonne, där också jordbruket stod högre än i angränsande landsdelar.
För Flandern och Elsass’ vidkommande förklarade A. Young jordbrukets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
