Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 249 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De Serres omtalar ej någon harv, Duhamel däremot dels den
vanliga rätpinnharven, dels en rullharv med 2 med järnpinnar besatta
valsar (fig. 56). Kokor krossades med träklubbor.

Fig. 50. Rullharv. Efter Duhamel.

ÅKERNS TORRLÄGGNING och BEVATTNING var föga beaktad. Enligt
Duhamel (I, s. 107) funnos vanligen blott laggdiken och i fältens inre
djupare fåror för vattnets avledning, men han liksom även redan De
Serres omtalar även täckdiken, med fyllning, enligt De Serres av halm
i en smal bottenränna, enligt
Duhamel med sten. Täckdikning torde
dock icke ha förekommmit annat än
som rena undantag.

Bevattning av fälten var alltsedan
romartiden i bruk i de södra
provinserna. Vattnet leddes ofta från
bergen i murade kanaler, bevarade
från gamla tider, men även förekom
uppdämning av flodvatten. Även i
Auvergnes bergstrakter förekommo bevattningsanläggningar, om än mer
sällsynta och mindre väl utförda, men i det övriga landet blott på enstaka
ställen.

GÖDSLINGEN var liksom så mycket annat i jordbruket väl beaktad i
böckerna men mycket försummad i praktiken. Bortsett från duvgödseln,
vilken användes i trädgården, skattades fårgödseln högst och borde enligt
Duhamel helst givas jorden genom att fålla djuren på åkern, vilket
dock föga brukades. Människospillning omtalas som en kraftig gödsel,
vilken borde användas först sedan den multnat. I Flandern brukades att
sprida den utrörd i vatten, vilket ännu i dag kallas engrais flamand. Även
förekom att bereda den till pulver, »poudrette».

De anförda författarna framhålla det stora värdet av urin och
gödselvatten, vilka borde kvarhållas i den fasta gödseln eller samlas i behållare
för att spridas över fälten men i allmänhet fick bortrinna.

Om kreatursgödselns tillvaratagande och användning lämna skrifterna
anvisningar, i huvudsak hämtade från de gamla latinska författarna, i
allmänhet också motsvarande nutida uppfattning, men som föga iakttogos.
Gödselstäderna, av vilka borde finnas två, för att gödseln borde användas,
först sedan den multnat, så att ogräsfröt dödats (lån från Varro, s. 67),
borde vara plana och gödselstacken omgivas med flätverk för att bibehålla
gödseln fuktig, men den borde ej få ligga vattendränkt. Det vanliga var dock,
att gödseln samlades i en grop, dit vatten gärna samlades från omgivningarna.

Vikten av att öka det knappa gödselförrådet med allehanda avfall
framhölls. Sopor och gatsmuts synas hava använts som direkt gödsling, vilket
dock liksom latringödsling ansågs skadligt vid grönsaksodling och därför
upprepade gånger förbjöds i Paris.

Tång brukades allmänt i de norra och nordvästra kusttrakterna och
ansågs så värdefullt, att godsherrarna funnit skäl att fordra dryga avgifter för
dess insamling, varemot upprepade kungliga förordningar utfärdades.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>