Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nötboskapen hade i Frankrike sin huvudsakliga betydelse som dragare.
För mjölkproduktion höllos kor huvudsakligen i Normandiet och Flandern,
där enligt A. Young en avkastning av 8 skålpund smör i veckan,
motsvarande kanske 12—14 kg. mjölk om dagen, förekom. Eljes uppskattades
smöravkastningen till 140—200 skålpund om året, d. v. s. mindre än hälften[1],
dock en jämförelsevis hög avkastning i jämförelse med det i andra länder
vanliga. Några åtgärder för avelns förbättring omtalas ej, utom att
omkring år 1800 ett antal avelsdjur av schweizisk och av angus-ras infördes
och dels uppställdes å Pompadour, dels utdelades till jordbrukare i Vendée.
Ett försök av Napoleon att inplantera bufflar från Italien i Vendées
sumptrakter visade ingen framgång.
Fåravel förekom i hela landet i stor omfattning, i de södra provinserna
med stora hjordar, som efter årstidernas växling drevos till olika högt
liggande betesmarker, men i de norra landsdelarna med ett fåtal djur
underhållna särskilt å de i regel små gårdarna. A. Young beskriver följande
olika raser: 1) Den spanska liknande de spanska merinos, men avgjort
underlägsna dessa, i sydvästra Frankrike; 2) Mirepoix i Languedoc,
mörkfläckiga med cirkelböjda horn; 3) Den finulliga italienska gentili-rasen (sid.
232) i landets sydligaste delar; 4) Berry-rasen, som liknade de engelska
down-raserna (sid. 331) men var mer småvuxen; 5) Bretagne-rasen, ett
småvuxet, svart hedfår; 6) Normandiska rasen, hornlös, med grov, vit ull, röd
färg å huvud och fötter; 7) Picardie-rasen, hornlös med hängande öron, grov,
medellång ull; 8) Flandriska rasen, hornlösa, vita marskfår med lång kamull.
Djuren uppföddes i allmänhet under ogynnsamma förhållanden: de båda
könen höllos ej skilda, varför redan årslammcn blevo dräktiga, utfodringen
var svag, och då djuren ej voro på bete, höllos de för rovdjurens skull
instängda i stall, vilka voro trånga och kvava, varav ullen tog skada.
Redan Colbert lät till rasens förbättring införa spanska och engelska
får och utdela dem liksom djur av den flandriska rasen till lantmän, som
lidit av krigets härjningar, men verkan härav var ringa, och hans försök
att framdriva en bättre avel genom att förbjuda användningen av den
dåliga franska ullen vid klädestillverkning verkade blott minskande på
intresset för fåraveln. Ludvig XVI:s generalkontrollör Bertin
fortsatte införseln av spanska och engelska får, och konungen inrättade år 1785
ett ståtligt schäferi på Rambouillet, som sedan blev stamhållet för den
ädlaste merinoaveln. Från denna tid blev frambringande av ull av finaste
kvalitet huvudriktningen inom fåraveln, vilket man sökte nå genom renavel
av merino och genomförd korsning av lantraserna med denna. Denna
korsning lämnade också lovande resultat vid försök, som utfördes under j
ledning av zoologen Louis Jean Marie Daubenton,
revolutionstidens vetenskapliga auktoritet på fåravelns område. Sedan Frankrike i
freden i Basel år 1795 betingat sig rätt att från Spanien införa 5,000
utvalda merinofår, infördes betydliga hjordar av denna ras. Då
schäferiväsendet år 1811 omorganiserades, ägde staten 60 schäferier med 150—250
får vid vardera, och i den nya organisationen ingick utstationering av baggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
