Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hauswirthschaftsbuch huvud- och sidodiken, de senare till hälften fyllda
med ris och däröver jord.
ÄNGSVATTNING infördes av holländska kolonister. Den omtalas vid
1700-talets mitt som vanlig i Nassau och hörde lill de förbättringar, vars
införande i de nordöstra landsdelarna Fredrik den store anbefallde.
GÖDSLINGEN kvarstod i allmänhet på samma ståndpunkt som under
medeltiden. Förmaningar att samla gödseln i ordentliga gödselstäder
saknades ej, men torde ha föga efterkommits. I Nordtyskland skall dock ha
brukats att leda urinen genom trummor till gödselgropen och i denna lägga
in ljungtorv för att uppsuga vätskan, liksom att täcka gödselhögarna med
torv. Där skall också liksom i Liffland på 1700-talet ha förekommit att
samla spillningen under kreaturen i ladugården.[1]
Den från de gamla romerska författarna härrörande uppskattningen av
de olika gödselslagens värde och lämplighet för olika jord och växter (sid. 67)
förekommer ännu hos flera författare. Frögödsling uppskattades också
liksom i det gamla romerska jordbruket mycket högt och ansågs kunna göra
jordens gödsling obehövlig. Liksom i England tillmättes stort värde åt
betesdjurens spillning.
Gröngödsling användes alltjämt, i de olika landsdelarna med olika växter
såsom åkerbönor, lupiner, vicker, ärter och spärgel. Även allehanda avfall
förordades som hjälpgödsel. Märgling tillmättes så stor betydelse, att Fredrik
den store föreskrev, att varje krets skulle hava en borr för att uppsöka
märgellager. Även gipsning förordades i samband med klöverodling.
VÄXTODLINGEN. Om de särskilda växtslagen och deras utbredning i
olika landsdelar gällde i huvudsak vad ovan (sid. 155) anförts för
medeltiden, men några nya arter och sorter synas hava tillkommit. Sålunda
omtalas jämte flera olika sorter egentligt vete och spelt även polskt vete på
1700-talet[2] såsom odlat i Thiiringen och i slutet av århundradet odlades det även
i Posen, dit det torde hava spritt sig från Polen, varifrån en avsevärd utförsel
av detta spannmålsslag skall hava skett över Danzig. De många namn
varunder det gick i Tyskland, sibiriskt, astrakanskt, egyptiskt, valachiskt och
lothringskt, tala för att det införts från flera olika håll.
Under det tidigare av havre torde hava odlats endast sorter med allsidig
vippa, omtalas år 1721 plymhavre såsom odlad i Sachsen. Dess vanliga
namn turkisk eller orientalisk havre tyder på att den kommit österifrån.
Majs omtalas också först på 1700-talet som något allmännare odlad. Den
kallades vanligen turkiskt vete, av vilken orsak är okänt. Boveteodlingen,
som införts under slutet av medeltiden blev från den nyare tidens början
allmän på den nordtyska sandslätten och å mossåkrar. Det användes mest
till svinfoder men även som grötsäd. En svart- och en ljuskornig sort
omtalas.
Vita lupiner (»romerska bönor», »Feigbohnen») började vid den nyare
tidens ingång användas i Pfaltz såväl till gröngödsling och höberedning som
till kärnskörd för kraftfoder. Fredrik den store verkade för dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
