Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avdragning och omedelbar nedgrävning av ej blott alla störtade djur utan
även dem som vid besiktning vid tullgränsen eller vid transport inom landet
befunnits vara sjuka eller misstänkta och därför nedslaktats, samt
förbud mot införsel utan intyg om djurets härkomst från frisk ort.
Genom en förordning den 1 oktober 1744 förbjöds införsel från
Frankrike till de österrikiska Nederländerna av levande djur, kött och hudar
samt utförsel av djur och nämnda varor. Slutligen utfärdades den
11 januari 1770 för Nederländerna, där faran från det då starkt
hemsökta Frankrike var störst, en förordning, som jämte nu anförda förbud
påbjöd sträng anmälningsplikt vid förekommande sjukdomstecken. Om
smittsam sjukdom vid besiktning hade konstaterats, skulle alla djuren, även
de ej angripna, samt kattor, hundar och kaniner å gården dödas och
nedgrävas 8 fot djupt, allt foder brännas, under det att gödseln icke fick föras
bort till annan gård. Sedan djuren nedslaktats, skulle stallen desinficeras
på föreskrivet sätt och ej tagas i bruk förr än 30 dygn senare. Anslag om
smittofaran skulle göras å de smittade gårdarna liksom å de fält, där
smittade djur betat och där gödsel efter dem nedmyllats. De djurägare, som
följt givna föreskrifter erhöllo ersättning av staten för sina förluster.
Hästavel. Vid åkerbruket användes hästar föga till dragare. Aveln av
sådana ägde därför fortfarande rum huvudsakligen vid kungs- och
herrgårdar, och för rytteriets och hovstallens rekrytering höllo många
landsherrar särskilda stuterier. Särskilt i de nordtyska staterna och i Österrike
ägnade statsmyndigheterna omsorg åt avelns ledning. I Preussen utfärdades
år 1713 en förordning om härens remontering, vilken skulle tillgodoses
genom utstationering i landet av lämpliga beskällare, och om märkning av
alla efter dem fallna unghästar. I Ostpreussen, vars hästavel var högt
ansedd, fanns vid 7-åriga krigets slut 10 statsstuterier, bland dem det år 1732
grundade å Trakehnen. För avelns förbättring användes under den nyare
tidens första århundraden mest spanska hingstar men också turkiska; senare
övergick man också till engelska blodshästar.
Nötkreatursskötseln var den del av husdjursskötseln, som mest led av den
rådande ägogemenskapen och därpå beroende odlings- och betesförhållanden
samt bristen på vinterfoder. Nötkreaturens antal var därför i regel
obetydligt i förhållande till fårens, intresset för deras avel och skötsel samt den
inkomst de lämnade, likaså. Det vid godsen rådande bruket att utlämna
djuren till underhavande mot viss, låg årlig avgift var ej heller ägnad att
befordra deras kroppsutveckling eller mjölkavkastning, v. Leopold
beräknade omkr. 1750 en kos slaktvikt till medeltal 218 Pfund, vilket under
antagande av 50 % slaktutbyte motsvarar ungefär lika många kg. levande
vikt.
Alpländerna liksom marskländerna vid Nordsjökusten med deras rika
ängar och betesmarker hade dock kreatur, som stodo långt högre i
kroppsutveckling liksom i mjölkmängd. Denna beräknades efter en vanlig ko giva
högst 36 Pfund smör om året, men en marsk-ko över 100.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
