Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppodlades. Större antal svin höllos huvudsakligen på gårdar, där till deras
foder lämpligt avfall såsom bryggerimäsk, dränk och kvarnavfall fanns att
tillgå. Djuren gingo fortfarande mestadels fritt ute, och någon egentlig
omvårdnad gavs dem sällan.
Fjäderfäskötseln var också allmän men kvarstod i det stora hela på
samma ståndpunkt som under medeltiden (sid. 159). Jämte höns, gäss,
ankor, påfåglar och pärlhöns höll man numera på en del herrgårdar även
kalkoner och fasaner.
Biskötseln förlorade en del av sin betydelse, sedan reformationen minskat
efterfrågan å vax till kyrkljus och socker börjat att införas från kolonierna.
Rätten till vildbien var dock fortfarande en inkomstkälla från skogen, och
i Mark-Brandenburg synes denna rätt hava varit upplåten åt vissa biodlare
inom vart sitt distrikt liksom tidigare i Nürmbergtrakten. I Lausitz skall
övervintring av bisamhällen nedgrävda i jorden först hava brukats likasom
att taga avläggaresvärmar i stora yngellådor.
I Österrike gick biodlingen kraftigt framåt tack vare kejsarinnan Maria
Theresias åtgärder att inrätta en centralskola för biskötsel i Wien och
biskötareskolor ute i de olika landsdelarna.
Silkesodlingen spred sig från Frankrike och Italien, där den nått en hög
ståndpunkt, och blev framför allt i Tyrolen, Görz och Pesterkomitatet
allmän hos allmogen. I Österrike verkade Maria Theresia för dess
utveckling särskilt genom anläggning av stora mullbärsplanteringar.
I Preussen skall silkesodling hava försökts redan på 1500-talet men
infördes sedan av franska invandrare. De preussiska regenterna, först Friedrich
Wilhelm I och sedan Fredrik den store verkade med iver
för att öka denna hantering i sitt rike, framför allt genom plantering av
mullbärsträd. År 1782 skola 300,000 sådana ha funnits i den preussiska
staten och 9 sidenfabriker i Berlin.
Bland lantbrukets tekniska binäringar hade brännvinsbränning, ölbrygd
och kvarnrörelse betydelse, därigenom att de vanligen voro förbehållna
godsägaren eller i de nykoloniserade slaviska områdena voro en kommunal
angelägenhet, överlåten till privilegierad innehavare.
De hade ock fått stor betydelse genom den lätta avsättning, som
isynnerhet brännerirörelsen beredde för spannmålen samt det avfall, såväl denna
som bryggerierna lämnade. Med hjälp av detta hade oxgödning fått stor
omfattning och omtalas som en stor industri särskilt i Nordhausen och
Quedlinburg.[1]
Brännvinets skadliga inflytande på de lägre folkklasserna började dock
redan tidigt väcka betänkligheter. Den baierska lantordningen av år 1555
lade skatt på tillverkningen, inskränkte försäljningsrätten och förbjöd dess
tillverkning av spannmål. Denna hantering vann ej heller någon större
utveckling under detta tidsskede.
Även stärkelseberedning av vete, samt tegel-, kalk- och gipsbränning
omtalas av 1700-talets författare som lönande binäringar vid jordbruket. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
