Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avsevärd export av stärkelse ägde rum. Fredrik den store fäste år 1765
i en cirkulärskrivelse uppmärksamheten på potatisens värde för
stärkelseberedning.
SKOGARNA hade under medeltiden bibehållits bättre i Tyskland än i
Frankrike, därigenom att en stor del av dem fredats som »bannskogar» eller
genom att dessförutan till sin nyttjanderätt bliva ställda under stats- eller
godsförvaltningen. Utvecklingen fortgick under den nyare tiden i samma
riktning. Som delägare i samfälligheter framtvungo furstar och
godsherren allmänningsskogars delning, varvid de kunde se sig väl tillgodo; på
detta sätt övergingo allmänningsskogar i sydvästra Tyskland till
hälftenbruksskogar (Halbengebrauchswaldungen), i vilka hälften av avkastningen
tillkom landsherren. Med stöd av sin överhöghet över sitt land, som blev allt
mer erkänd, och den tilltagande tendensen att enligt den romerska
rättsuppfattningen betrakta överhöghetsrätten som äganderätt och de egentliga
ägarnas nyttjanderätt som ett servitut, lade furstar och andra jordherrar allt mer
av rikets skogar under sin ägande- eller bestämmanderätt.[1]
Under senare delen av 1700-talet befordrades allmänningsskogarnas
delning genom den liberalistiska uppfattningen om den privata äganderättens
företräde framför samfällighet, och i enlighet härmed anbefallde Fredrik
den store allmänningarnas delning. I vissa stater sökte man däremot
behålla allmänningarna eller att åtminstone vid deras delning avsätta en
del till gemensamt gagn.
Furstarnas landsöverhöghet föranledde dem att utfärda skogsordningar
för hela landet, vilka till skillnad från de för särskilda skogar gällande, som
förekommit redan under medeltiden, innehöllo ej blott bestämmelser mot
skogens förödande, utan även positiva föreskrifter om skogens skötsel och
om jakten, i vissa fall även om inskränkningar i de berättigades rättigheter
till skogsprodukter. Dylika inskränkningar blevo allt mer genomförda i
avseende på virkesmängd och beskaffenheten av vad som fick tagas till
bränsle. Aven stegrades de avgifter, som utgingo som ersättning för
anvisning och stämpling, så att de närmade sig virkets värde.
Skogsordningarna innehålla i allmänhet klagan över den förödelse, som
i synnerhet i närheten av till flottning använda floder drabbat skogen samt
en mängd föreskrifter och inskränkningar i rätten att tillgodogöra sig
densamma. Sålunda medgavs vanligen ej odling å skog utan landsherrens
medgivande, med undantag dock för de nordöstra, skogrika trakterna. Vidare
märkes bland vanliga bestämmelser: sparsamhet med byggnadsvirke och
kontroll över nybyggnaders nödvändighet; förbud att till bränsle använda
annat än mindervärdig skog och avfall och utöver viss mängd; avverkning
endast efter utsyning och stämpling, t. o. m. på egen skog; bestämmelser
över sättet för kolning, som skulle ske i mila och ej som förr varit vanligt i
grop; förbud för pottaskebränning och hartssamling annat än i avlägsna
trakter, där skogen hade ringa värde (i vissa landsdelar såsom Thüringen
var dock hartssamling en mycket omhuldad hantering); förbud mot att
släppa får och getter på skogen; i vissa landsdelar var gethållning t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
