Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullständigt förbjuden; bestämmelser mot att samla skogsströ på sådant sätt,
att skogsväxten därav skadades.
Avverkningen, som hittills huvudsakligen skett genom planlös blädning,
började redan på 1500-talet utföras på sätt, som kunde betrygga en jämn
återväxt, och skogsordningarna innehålla också föreskrifter i detta syfte.
Sålunda förekom, att en trakt, där starkare huggning skett, sedan fredades
för betning, tills återväxten var tryggad. Då avverkning av barrskog gjordes
på begränsade ytor, såsom var vanligt vid huggning av kolnings- och
flottningsvirke, föreskrevs att dessa skulle läggas i viss ordning, så att
avverkningen småningom komme att övergå hela skogen. Hyggena borde rensas
från alla träd, som ej kunde vara till gagn för föryngringen. Redan på
1500-talet förordades att på kalhyggen lämna fröträd och livskraftiga grupper
av-ungskog, och senare även att lämna hela grupper av vuxna träd, som ej så
lätt som enstaka träd fälldes av storm. Under 1700-talet började man anse
fröspridning säkrast ske från kanten av hyggena, varför dessa borde göras
smala och riktade mot den förhärskande vindriktningen för att undvika
stormskada. Detta ledde vid århundradets mitt till uppkomsten av
kulisshuggningsmetoden. Skogsodling genom sådd och plantering blev vanlig. För
lövskog hade tidigare på vissa orter begagnats lågskogsbruk, så att
föryngringen skedde genom skottuppslag från stubbarna, och då skotten skjuta
kraftigast från unga stubbar, var det vanliga, att avverkningen fick
återkomma redan efter 7—12 år. Därvid brukades att kvarlämna spridda träd
av friska ekar och askar för att erhålla byggnadsvirke och även för att få
ollonbete samt fröplantor i luckorna, varigenom ett medelskogsbruk uppstod.
Då emellertid skottskogen växte dåligt under beskuggningen av
överståndarna, blev vanligt att hava särskilda skogar med lågskogsbruk för bränsle
och högskog för byggnadsvirke och svinbete. Småningom övergick man till
längre omdrevstid för lågskogen, ända till 60—80 år, för att få större
avkastning. Här och var uppstod sålunda vad man kallade »störskog»,
Stangenholzbetrieb. Detta vann dock icke någon allmännare användning, utan då
ordnad hushållning infördes i lövskogar, övergick man på 1700-talet
särdeles i sydvästra Tyskland till traktblädning (Femelschlagbetrieb), varvid
skogen traktvis genomgicks med avverkning av vedskog ned till
stång-dimensioner, särdeles av bok, men lämnade på 10—12 stegs avstånd välformade
fröträd. För att lämna bokplantor behövlig beskuggning gjordes gallringen
först mindre stark och upprepades senare, då ungskogen ej längre behövde
skydd.
Plantering av ek omtalas redan tidigare, och på 1700-talet blev såväl sådd
som plantering mycket förordad för odling och föryngring av ekskog.
Fredrik den store påbjöd anläggning av sängar för uppdragning av
plantor till utplantering å de nordtyska sandhedarna. Även sådd och
plantering av barrträd, som redan på 1500-talet förekom i sydtyska
bergstrakterna och Schleswig-Holstein och på 1600-talet även i mellersta Tyskland,
blev ivrigt förordad under 1700-talet.
Av åtgärder för att befordra skogens tillväxt vann genomgallring allt mer
erkännande och användning under senare delen av 1700-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
