Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För åstadkommande av en jämn avverkning förekom redan på 1500-talet
indelning av skogen i årsskiften. Till en början lades endast ytvidden till
grund för denna indelning, men snart började man även härvid använda
den beräknade virkesmassan med beaktande av det förefintliga
virkesbeståndet och markens produktionsförmåga, för vilket olika beräkningssätt
föreslogos på 1700-talet. Dessa beräkningar förekommo huvudsakligen i de
sydligare trakterna med kuperad och mer ojämn mark, under det att man
på den nordtyska slätten, där marken är mera jämn, fortfarande räknade
endast efter ytvidd.
Skogshushållningen fick under den nyare tiden en allt större plats i
Tysklands ekonomiska litteratur. Främst märkes i detta avseende under
den nyare tidens början Coleri Oeconomia, 1600-talets
»husfaderlitteratur» (sid. 272) är också rik på uppgifter och råd angående skogens
skötsel och tillgodogörande, och i den kameralistiska litteraturen intager
självfallet skogsförvaltningen en viktig plats. Den i början av 1700-talet
rådande uppfattningen om en ekonomisk skogshushållning återgavs i C. v.
Carlowitz’ Sylvicultura oeconomica (1713), vilket arbete särskilt ägnar
uppmärksamhet åt skogens odling och vård, och under den följande tiden
åtnjöt stor auktoritet.
JAKTRÄTTEN blev i samband med landsherrarnas överhöghetsrätt
betraktad som ett dem tillkommande regale, innebärande såväl rätt att utfärda
jaktlagar som att jaga på all mark, där ej enskilda kunde visa sig hava
särskild rätt därtill. Sådan tillkom blott den jordägande adeln jämte
förnämligare andliga och borgare. Böndernas ännu återstående rätt till den
lägre jakten gick i de flesta delar av landet allt fullständigare förlorad, i den
mån deras egendomssamfälligheter upplöstes.
Jaktsättet förändrades genom skjutgevärens införande, så till vida, att
även småvilt blev föremål för herrarnas jakt, men de gamla jaktsätten
(sid. 160) bibehöllo dock fortfarande sitt högre anseende som ädla nöjen.
Från Frankrike infördes parforcejakten, ett dyrbart nöje, som blev särdeles
förhatligt för de icke jaktberättigade jordbrukarna, vilkas grödor därvid
hänsynslöst nedtrampades.
FISKODLING omtalas redan vid den nyare tidens början som ett vanligt
medel vid herrgårdar att skaffa jämn tillgång på färsk fisk. Dammodling
av karp, gädda, ruda, braxen och sutare i dammar samt forell, gädda och
kräftor i rinnande vatten var vanlig i synnerhet i Oberlausitz, Schlesien,
Böhmen, Baiern, Voigtland, Braunschweig och Holstein. Åtminstone från
1700-talet förekom att omväxlande använda dammarna till fiskodling och
sädesodling å deras torrlagda botten.[1]
Den för nutidens fiskodling grundläggande uppfinningen av
konstbefruktning av fiskrom i slutet rum gjordes år 1758 av den tyske
jordbrukaren, kapten Stephan Ludvig Jacobi († 1784), vilken år 1763
utgav en beskrivning däröver. Han tillämpade konstbefruktningen vid
fiskodling i dammar, men hela saken väckte då föga uppmärksamhet och föll
snart i glömska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
