Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varor till eller från deras områden och som ända till revolutionen besvärade
handeln vid transport från en provins till en annan och vid införseln i vissa
städer och orter. Ett annat hinder för den inländska handeln särskilt med
spannmål var den i vissa städer gällande droit d’étape, eller rätt att under
viss tid kvarhålla transiterade varor för att bereda stadens innevånare
tillfälle till uppköp. Liksom i andra länder gällde förbud att sälja
jordbruksprodukter annat än på städernas marknader. Utrikes handeln med
jordbruksprodukter hindrades genom täta växlingar mellan importförbud och efter
marknadens läge ofta ändrade införseltullar samt exportförbud. Joseph II,
som var en övertygad anhängare av den fysiokratiska läran (sid. 221),
proklamerade väl den 11 december 1786 fullständig frihandel, men redan
följande år utfärdades åter exportförbud samt påbud om deklarering av alla
förråd och transporter av spannmål.
JORDBESITTNINGSFÖRHÅLLANDEN. Den gamla germanska
uppfattningen av jordegendom som släktegendom bibehölls segt i de rent
germanska landsdelarna. Ännu i landslagen för Drente av år 1712 bibehölls
den gamla rättsregeln, att hus och gård gå i arv på manssidan, under det
att döttrarna erhålla hemgift och vid arvskiftet efter föräldrarna lika lott
med bröderna i lösöret. Dessutom stadgas förköpsrätt för »anhöriga, vänner
och grannar», om egendom skulle försäljas. I de sachsiska områdena gällde
fortfarande, att jordegendomen odelad övergick till äldste sonen, under det
att det var sed hos friserna, att bonden under sin livstid genom nyodling eller
delning av jorden bildade jordegendomar åt de äldre sönerna, varefter den
yngste fick övertaga fädernegården. Till följd härav var bebyggelsen i dessa
landsdelar oförändrat i ensamgårdar.
I de frankiska och romanska områdena, där byar voro förhärskande,
liksom i Veenkolonierna i Groningen, delades jordegendomen lika mellan
alla arvingarna, och härigenom hade den tidigt uppdelats på en mängd
små-gårdar, och styckningen fortgick alltjämt särdeles i det fruktbara flandriska
låglandet. Undantag i detta avseende gjorde de sandiga landsdelarna i
Kempen och Ardennernas bergstrakter, där medelstora bondgårdar
förhärskade och till följd av jordens karghet knappt tålde att delas, samt det
fruktbara Hainaut, där jorden till större del tillhörde större adels- och
kyrkliga gods, som i regel bibehöllos oförskingrade. Där en starkare
styckning ägt rum, hade denna ofta brutit den gamla bybebyggelsen, och som
redan nämnts, upplöstes bygemenskapen allt mer genom delning av
allmänningarna och rätten att inhägna och beså trädesåkern.
Länsväsendet med därtill hörande underdånighetsförhållande, vilket varit
starkt utvecklat i de frankiska och romanska provinserna, försvann
småningom. Jordherrens arvsrätt efter sina ofrie underhavande kvarstod under
den nyare tidens förra del i form av main-morte, inskränkt till det fall, att
den underhavande icke efterlämnade någon till den odelade egendomen
arvsberättigad, men var i allmänhet ersatt av »le droit de meilleur cattel»,
d. v. s. rätt att vid arvskiftet taga den värdefullaste inventariepersedeln, och
inskränktes vidare till en avgift vid arvskiftet samt försvann slutligen
alldeles vid revolutionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
