Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upplåtelsevillkoren för underlydande gårdar ändrades också småningom.
Hälftenbruket var så gott som försvunnet i senare delen av 1700-talet och
likaså arbetsskyldighet vid huvudgården, vilken i Overijssel formligen
avskaffades genom ett edikt år 1783. Avgifter i naturaprodukter bibehöllos
längre, men voro även de i starkt avtagande redan vid den nyare tidens
början. De underlydande gårdarna betalade sålunda i allmänhet endast
kontant ränta (cens) men betraktades som brukarens egendom och fingo i
allt större omfattning denna natur. Dels avlöstes skattskyldigheten, vilket
beträffande kronohemman medgavs under Maria Theresias och
Joseph II:s regeringar och i övrigt skedde efter överenskommelse mellan
ränteägaren och jordinnehavaren. Dels försvann skattskyldigheten genom
glömska, vilket lätt inträffade, då gårdarna styckats i så små delar, att
räntan utgjorde en obetydlighet. Rättslig förklaring av gårdar som allodium
var på 1700-talet ytterst vanlig. De skyldigheter av denna art, som funnos
kvar, avskaffades vid revolutionen. Däremot kvarstodo i Belgiens
skogstrakter rätt allmänt rätten till att hämta bränsle och strö samt att beta
kreatur och även att driva svedjebruk på statens och kommuners mark.
En stor mängd egendomar, såväl huvudgårdar som underlydande,
försåldes också. Så var fallet med de kyrkliga egendomar, som vid
reformationen indragits till staten, ävensom många gamla kronoegendomar, och
sådana som tillhörde enskilda personer, vilka genom ekonomiskt trångmål
till följd av kriget eller av annan anledning sålde dem. Köpare av större
gårdar voro vanligen borgare i städerna, men i Friesland även rika bönder,
av vilka många inflyttade till städerna för att där i bekvämlighet leva på
inkomsten av sin egendom. Flertalet av de nya ägarna brukade sålunda
ej själva sin nyförvärvade jord utan utarrenderade den, och även de
adelsmän, som behöllo sina gods, vilka bevarade åt dem deras högre sociala
ställning, utarrenderade dem, uppdelade i smärre gårdar för att öka sin
inkomst av jorden.
På detta sätt kom en stor del av jorden, särdeles större gårdar, att brukas
på arrende. Dessa upplåtelser voro i regel på viss tid, 3, 6 eller 9 år i
Flandern men 6 eller 12 i Brabant, vilket man satt i förbindelse med vanliga
brukningsperioder, omlopp på 3 år eller en mångfald därav, eller märgling
vart 12:e år. Hälftenbruk fanns vid periodens slut kvar blott i Ardennerna,
där jordbruket bibehöll en ålderdomlig prägel. Åtskilliga skyldigheter
och inskränkningar i brukningsrätten voro vanliga, såsom att
arren-datorn skulle underhålla hus, hägnad och vägar, ej taga mer än 2
grödor efter gödsling, ej upplöja äng eller använda den till fårbete o. s. v.
eller att han skulle följa ortens brukningssätt. Dessutom plägade
föreskrivas, att arrendatorn skulle lämna 1/3 av jorden i trade. En år 1671
utfärdad förordning (som först gällde blott ett grevskap men sedan utsträcktes
till flera), upptog även bestämmelse om ersättning åt avträdande arrendator
av den tillträdande för sådd, gödsling och andra arbeten, varav den förre
ej hunnit draga full nytta. Emellertid förde den tilltagande användningen
av intensivare växtföljder med sig, att föreskriften om trädning vanligen ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
