Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällde särskilt låglandet, där den storvuxna långulliga mjölkfårrasen
förhärskade, men mindre hedtrakterna, vars magra beten ej kunde
tillgodogöras med samma fördel av andra djur som av fåren. Några åtgärder för
avelns förbättring omtalas ej.
Svinaveln synes hava avtagit, i den mån skogarna inskränktes, och synes
icke ha varit föremål för någon synnerlig omsorg.
Fjäderfäaveln omtalas mot periodens slut som framstående. Åtskilliga
hönsraser såsom Breda, Hamburgare och Polacker (Paduanare) infördes
härifrån till England. Gödning av fjäderfä bedrevs i stor omfattning.
Därvid användes mycket bovete och kärnmjölk till gödfoder.
Biskötseln omfattades med stort intresse och var tack vare den rika
honungstillgången från hedar samt raps- och klöverfält mycket givande.
Den holländske läkaren Jan Swammerdam (1637—1685) omtalas som
den förste, som urskilt biens könsförhållande. Biodlarna sammanslöto sig i
kommunerna till föreningar, vilka gemensamt förde kring sina samhällen,
allt efter som de olika växternas blomningstid gav anledning. Mot slutet av
1700-talet inträdde tillbakagång, och biodlareföreningarna upplöstes.
Kreaturssjukdomar uppträdde ofta svårartat i Nederländerna, särdeles
boskapspest och rots, som infördes med de trupper, som deltogo i kejsar
Carl VI:s krig i Spanien, men åtgärderna mot dessa ledde till en för sin
tid mycket välordnad veterinärorganisation. År 1714 infördes fordran av
intyg om härkomst och frihet från sjukdom för varje djur, som utbjöds till
salu. År 1744 utfärdades en veterinärstadga, vilken, med tillägg år 1770
införde skyldighet att nedslakta alla djur, som angripits av smittsam
sjukdom, desinfektion av allt, som kunde sprida smitta, kontroll över att friska
djur ej fingo beta på smittad mark samt sträng sundhetskontroll vid
införsel av djur över landgränsen (sid. 281).
SKOGSSKÖTSEL. De skogar, som funnos kvar i de inre bergiga
landsdelarna, synas icke ha varit föremål för några särskilda åtgärder. Däremot
omtalas[1] redan under det 15:e århundradet utförda skogsplanteringar på
öde områden, och under senare tid utfördes skogsodling genom sådd av
»skotsk» (= vanlig nordisk) gran och tall på ljunghedar och sandmarker.
Fröet spreds antingen efter ljungens avbränning och myllades genom jord,
som uppkastades från de djupa fåror, genom vilka marken uppdelades i
tegar, eller också efter plöjning och myllades då genom lätt harvning.
För statsskogarnas skötsel i de österrikiska Nederländerna utfärdades
under Maria Theresia och Joseph II en mängd förordningar,
varigenom en ordnad hushållning infördes. 1 regel skedde gallring till
bränsle, då träden nått 7—11 års ålder, vid 60 år borde ljushuggning ske
och sluthuggning vid 120 år. I kusttrakterna började man vid denna tid
odla skog, mest skotsk gran och strandtall för att binda sanden. Liksom i
Frankrike (sid. 261) visades stort intresse för plantering av främmande
trädslag. Häckar och trädrader planterades i gränslinjerna mellan fälten, och
avverkades regelbundet som lågskog till bränsle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
