Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infört från N. Carolina (sid. 20). Till en början odlades den mest som en
kuriositet, men snart lärde man sig uppskatta dess stora värde. Mot slutet
av 1600-talet omtalas i Houghton’s Collections on husbandry and trade,
att potatisen under krigstiden hjälpte i den svåra spannmålsbristen. Först
vid denna tid vann potatis en större spridning i England och ännu senare i
Skottland. Vid slutet av 1700-talet omtalas en mängd sorter, vilkas antal
förökades genom fröodling. Bland dem omtalas även yams eller
svinpotatis.[1]
Jämte rotfrukter började kål att odlas till foder under 1700-talet,
utplanterad på smala sängar eller drillar, men även mellan raderna av hästbönor.[2]
Rödklöver, som först skall hava införts år 1633 av lord Norden, fick
senare med det nederländska växelbruket en stor betydelse för det engelska
jordbruket och kreatursskötseln. Utsädet togs från Holland och Flandern,
men man började snart taga eget frö av andra årets vall. Man bibehöll den
1—3 år.
Även vitklöverodling skall hava införts av Norden men omtalas föga.
Esparsett- och lucernodling förordas av Hartlib (sid. 313). Under senare
delen av 1700-talet började, tack vare Cokes (sid. 314) exempel gräsfrö
skördas för igenläggning till vall, vilket förut skett med hösmål från skullen.
Lin- och hampodlingen synes hava varit i tillbakagång. Förordningar
utfärdade av Henrik VIII och Elisabeth ålade varje innehavare
av minst 60 acres åker att odla lin och hampa å minst 1/4 acre. Den
nederländska linodlingen framhålles som efterföljansvärt exempel. Raps hade
väl odlats i England åtminstone på Carl I:s tid, då den odlades på de
vidsträckta kärrmarker, som då lades under plog[3], men först i samband med det
nederländska växelbruket blev denna odling (av rape och coleseed, rov- och
kålraps) allmännare. Saffran-odling hade rätt avsevärd betydelse i Essex.
Vejde ansågs som en mycket lönande gröda.
Ängar, så gott som uteslutande å lågt liggande mark kring vattendragen,
övervattnades från 1600-talet rätt allmänt såväl genom uppdämning som
översilning.[4]
Ständiga betesmarker värderades högt, och frågan om den ekonomiska
fördelen av att uppodla dem till åker eller att tvärtom igenlägga åker till
bete var en mycket avhandlad fråga, som i praktiken besvarades olika efter
spannmålsprisets höjd. Under 1700-talet började omsorg ägnas ej blott åt
betesmarkernas vård utan även åt anläggning av sådana med insådd, vartill
användes främst engelskt rajgräs men även hundäxing, ängs- och kärrgröe
samt timotej (mindre uppskattad), ängskavle och knylhavre, de två
sistnämnda dock huvudsakligen för slåtterängar.
Humleodling uppgives hava införts från Nederländerna i början av
1500-talet, men då denna växt fanns vild i landet, är antagligt, att den redan
tidigare varit odlad, och redan Edward I omtalas hava haft humleodling.
Till en början användes den odlade humlens unga skott som grönsak liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
