Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta syfte uppsökte han och använde till avel djur, som syntes äga de
önskade anlagen utan att fästa avseende vid rasen och sådana yttre
egenskaper, som syntes sakna betydelse för den önskvärda produktionen. Sedan
använde han fortsatt noggrant urval efter samma grunder, med en långt
driven inavel för att befästa de önskvärda egenskaperna, vilket stod i skarp
motsats till den gällande uppfattningen om fortsatt korsning som det
verksammaste medlet till en kreatursstams förbättring. Inavel driven ända till
incestavel blev från denna tid vanligt vid utbildandet av förädlade raser.
På detta sätt bildade han sin berömda stam av Leicesterfår, vanligen
kallad New-Leicester- eller Dishleyrasen. Hans försök att på samma sätt
förädla den gamla långhornade boskapen hade mindre framgång. Däremot
tillskrives honom förtjänsten att först hava av den engelska lanthästrasen
gjort en tung draghäst.
Som klok affärsman hemlighöll Bakewe11 sin förädlingsmetod och
sålde icke något framstående avelsdjur utan hyrde blott ut dem för
betäckning och erhöll för dem varken förr eller senare uppnådda avgifter. År 1789
bildades ett bolag för att föröka hans förädlade fårras, och detta hyrde
hans baggar för 6,000 guineas, eller 20 för varje bagge, under en
betäckningssäsong. Uthyrning av handjur under betäckningstiden blev också
allmänt bruk.
Bakewells förädlingsmetod tillämpades snart av flera av hans
samtida djuruppfödare. Bland dem märkas John Ellman på Glynde,
vilken utbildade en förädlad stam av Southdown-får och för övrigt gjort sig
förtjänt att minnas som stiftare av Smithfield-klubben (sid. 317) samt de
ryktbara skaparna av den moderna korthornsrasen, bröderna Charles
och Robert Colling (sid. 329).
Husdjurssjukdomar. De svåra farsoter, som ödelagt
kreatursbesättningarna under senare delen av medeltiden, hade visserligen upphört, men
kolik, mjältbrand, lungröta, igelsjuka och fårskabb voro vanliga. Skabbs
förekomst ansågs som en följd av det gemensamma betet på allmänningar.
Igelsjukans orsak, upptagandet av parasiter med fodret på sanka
betesmarker, var redan känd. De kurer, som förordas mot sjukdomarna, voro ännu
på 1600-talet ofta högst egendomliga såsom mot igelsjuka att ingiva djuret
aska av en huggorm, från vilken huvud och stjärt bortskurits, eller mot
kolik att låta det sjuka djuret betrakta gäss eller än hellre ankor simmande
i vatten. (Hartlibs Legacie.)
Under det 18:e århundradet inträffade upprepade svåra härjningar av
kreatursfarsoter. Igelsjuka vållade stora förluster av får år 1735 och sedan
upprepade gånger under inverkan av den fuktiga väderlek, som ofta rådde
under senare delen av detta århundrade. Likaså uppträdde boskapspest 3
gånger under förra hälften av århundradet särskilt svårt år 1745 samt 1754.
Det sistnämnda tillfället är av särskilt intresse, därför att för sjukdomens
utrotande förordnades, att alla angripna djur skulle skjutas och nedgrävas
och platsen, där djuren dött, skulle rökas genom förbränning av tjära, beck
och krut samt ladugården tvättas med ättika och vatten.
Hästavel. Den brittiska häststammen var enligt samtidas vittnesbörd vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
