Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nyare tidens början i allmänhet av dålig beskaffenhet, och kunde ej
annat vara, då unghästar, hingstar och ston fingo gå tillsammans på
allmänningarna, tävlande med de övriga husdjuren om det magra betet, men
den ansågs hava goda anlag. Harrison beskriver i Description of
Bri-tain (1577) de engelska hästarna som höga ehuru ej så ofantliga stora som
i andra länder, utmärkta för sin lediga skritt; 5—6 kärrhästar sägas draga
ett lass av 30 ctw (1,600 kg.) en lång dagsresa. Markham (1614, sid. 313),
beskrev den engelska hästen som oöverträffad i strängt arbete och
uthållighet, med försvarlig kroppsbyggnad, stark och tapper.
Olika lokala slag omtalas såsom Yorkshire-sadelhästen från
Clevelanddistriktet, den tunga hästen från Midland-grevskapen, Suffolk punch och
den irländska »hobbyn», rikets bästa flackhäst. Även utländska hästslag
började tidigt införas. Sålunda omtalas neapolitanska hästar som de högst
skattade ridhästarna, men framför allt gjort engelsmännens smak för jakt
och kapplöpningar de lätta orientaliska slagen såsom arabiska, berberska och
turkiska hästar eftersökta för förädling av det inhemska hästslaget. Bästa
jakthästen (hunter) erhöll man enligt Markham genom dylik korsning.
För att förbättra den genom den fria betesgången urartade häststammen
påbjöd Henrik VIII, att ägare av hjortparker skulle i dem hålla 2
avelsston om minst 13 hands (132 cm.) höjd och något senare utfärdades
förbud mot att låta någon hingst under 15 hands (152 cm.) beta på skog,
jaktmark eller allmänning.
Henrik VIII hade i sitt stuteri på Hampton Court ston av
orientaliskt blod, och även samtida enskilda jordägare höllo ädla avelsdjur.
Jakob I skall år 1602 hava infört den första arabiska hingsten i England,
»Markhams arab», vilken dock blev föga använd i aveln. Den under Carl
I:s tid av hertigen av Buckingham införda »Buckingham turk»
eller »Helmsley turk» samt 3 vid Wiens belägring (år 1684) tagna turkiska
hingstar, bland dem den berömda Byerley turk, räknas däremot som den
engelska fullblodsrasens stamfäder. Carl II lät införa 4 ston från Tanger,
men huruvida denne konungs »royal mares», vilka äro beryktade i
kapplöpningarnas hävder, alla varit av orientaliskt slag, har varit omtvistat och
kan ej avgöras, emedan vid denna tid uppgifter om mödrarna vanligen
saknades i hästarnas stamtavlor.
Kapplöpningar hade börjat hållas åtminstone i början av 1600-talet och
voro mycket populära redan under Carl II:s tid (1660—1685).
Till den engelska fullblodsrasens stamfäder räknas även några i början
av det 18:e århundradet införda orientaliska hingstar Darley arabian, som
infördes från Aleppo, och Godolphin arabian, vilken skall hava skänkts av
kejsaren av Marocko till konung Ludvig XV och år 1728 hava sålts
till England, där han slutligen hamnat hos earlen av Godolphin, efter
vilken han fått sitt i stamboken använda namn.
Dessa och andra, mindre bemärkta orientaliska hingstar och deras
avkomlingar hava använts för bildande av den engelska fullblodsrasen, vilken
dock icke uppkommit genom renavel av orientaliskt blod utan är en
korsningsprodukt mellan detta och djur av den inhemska häststammen, vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
