Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och barn räknades, vare sig männen vistades i hemmet eller voro ute på
arbetsförtjänst, vilket var vanligt, i det att de kunde erhålla pass för vistelse
på annan ort.
I Lill-Ryssland fanns icke mirförfattningen. Bygden bestod här
ursprungligen av ensamgårdar, och då byar sedan uppkommit, voro de i dem
ingående gårdarnas ägor icke lika stora eller avmätta i förhållande till familjens
storlek utan utgjorde jämna delar (1/2, 1/4, 1/8 o. s. v.) av byns jord, beroende
på att de uppkommit genom delning av äldre ensamgårdar (Meitzen).
I sydöstra Ryssland delades jorden efter tatarväldets upphörande i
medelstora slutna egendomar, vilka utdelades åt s. k. odnodvorzer med full
äganderätt mot skyldighet att utgöra gränsförsvar till häst. Peter I införde
emellertid mirförfattning och livegenskap under kronan i denna del av riket.
Då Donkosackerna började att mer övervägande ägna sig åt jordbruk, lade en
del av de rikare familjerna under sig större områden, men småningom
infördes även här periodisk delning av jorden. Härvid blev dock vanligt, att
somliga erhöllo större lotter, än de kunde bruka för egen räkning, varför
de uppläto en del av sitt område åt brukare. I denna del av riket hava
alltjämt vissa förmögnare familjer haft större jordegendomar men å andra sidan
även funnits jordlösa.[1] Som en egendomlighet må nämnas, att då hos de
donska kosackerna inga hägnader funnos mellan de olika egendomarna och
gränserna sålunda voro svåra att behålla i minnet, man vid gränsens
utstakande mellan två byars områden begagnade det även hos germanerna av
gammalt (sid. 125) brukade sättet att skaffa sig minnesgoda vittnen genom
att vid förrättningen medtaga en skara pojkar, som pryglades för att bättre
ihågkomma var gränsen uppgåtts.
KOLONISATION. Den kolonisation av rikets östra delar och angränsande
områden, som började vid mitten av 1500-talet, då 3 bröder Stroganov
anlade bergverk vid Ural, hade väl i första hand förvärv av mineralskatter
och pälsverk till syfte, men erövringarna följdes snart av
jordbrukskolonisation. Kolonisterna voro först kosacker, men snart tillströmmade från alla
delar av riket bönder, vilka lockades av rymligare verksamhetsområde, större
frihet och fördelaktigare levnadsvillkor. Särskilt sökte sekterister att här
undslippa religionstvånget, liksom från Peter den stores tid många
utvandrade för att undgå utskrivning till krigstjänst. Regeringen befordrade ock
dessa landvinningar åt riket dels genom att ålägga vissa landsdelar att lämna
ett visst antal utvandrarefamiljer, dels från 1593 genom straff deportation.
Även i rikets södra delar fortgick Colonisationen. I Lill-Ryssland hade den
börjat redan i 17:e århundradet under det litauisk-polska väldet, i det att
en ström av invandrare inträngde från väster och bildade bondbygd, lydande
under polska magnater i de trakter, som förut innehafts av halvnomadiska
kosacker. Woronesch och Tamboff kring övre Don öppnades under Peter
den store för kolonisationen. Kejsarinnan Elisabeth sökte att leda
tillströmningen av slaviska flyktingar från de österrikiska och turkiska
gränstrakterna till det södra stepplandet och anlade en jordbruks- och
militärkoloni, Nya Serbien, mellan Bug och nedre Dniepr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
